Stockholm Syndrome

#11 I'm your boyfriend

Louis perspektiv:
- Put her in the couch, hurry! skrek jag medan jag försiktigt höll i hennes ben och började springa mot soffan i panik.
- Take it easy Tommo, we have to be careful. She may have broken something! svarade Liam som tillsammans med Niall bar hennes överkropp som vid det här laget var full av blod. Dock så lyssnade jag inte riktigt på vad Liam hade att säga.
Jag brydde mig om Sara. Jag vet att det låter jättekonstigt, men hon var verkligen speciell. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna förklara det men, så är det. Och nu hade jag skadat henne, jag hade kanske till och med orsakat hennes död. Det kunde jag inte leva med. Det var därför jag var så extremt panikslagen, även om det bara gör saken värre..

Liam var bra på sjukhusgrejer. Det har han alltid varit. Han har varit lite av en wanna work på ett sjukhus kille, dock har han inte kommit så långt med det. Han var lite för hårdhänt för att jobba på ett sjukhus, och han hade kommit in på fel linje när han valde att jobba med mig. Men när han inte har någonting att göra läser han böcker om sjukdomar och allt som man behöver att veta om att må bra. Vid sånna här tillfällen är han rätt bra att ha.

Vi la försiktigt ner Sara på soffan. Jag och Niall backade undan för att ge Liam utrymme. Nu kom även Harry och Zayn springandes ner från övervåningen och såg skräckslagna ut.
- What?! frågade jag en aning stressat eftersom man såg i deras ögon att någonting var fel.
- It's the other girl ... She is really sick. Like not-waking-up-sick, svarade Harry och drog en hand genom sitt hår, som började bli extremt långt nu.
- Like unconscious? frågade Liam bakom mig men släppte inte blicken från Sara.
- Yeah.. svarade Zayn. Should we do something?
- Just wait a second, I need you two down here and help me with Sara, beordrade Liam och de nickade som svar.

Katys perspektiv:
Medan de två killarna hade sprungit ner i panik för att ha trott att jag var medvetslös var en del av planen. Nu ska jag bara få någon signal från min mobil så jag kan ringa min patrull, men det verkade omöjligt. Hur skulle min patrull kunna hitta mig mitt ute i ingenstans? Helt omöjligt.

Jag tog upp min mobil som jag gömt under min madrass och gick försiktigt och tyst ut genom mitt rum för att leta reda ett fönster att sticka ut mobilen ur. Man brukar faktiskt få lite bättre signal ute än inne i ett hus. Dock var alla fönster som borta, man kunde bara se lite ljus strömma längs väggarna bakom de stora träplankorna som var uppspikade över varje fönster.

Jag kollade hela tiden ner på min mobil för att se om staplarna som visade om man hade någon signal skulle komma upp. Men nej, ingenting hände. Var vi verkligen mitt ute i ingenstans? Jag måste ha någon signal för att min patrull ska kunna spåra mig och min mobil. Det hade redan tagit lång tid för mig att komma upp ur den där sängen efter att jag blev slagen av killen med svarta håret. Jag gick försiktigt ner för trappan och mot ytterdörren. Min tanke var inte att rymma, utan bara försöka få signal. Dock visste jag inte hur jag skulle - tankarna avbröts när jag gick in i någon. En kille med brunt, lockigt hår stirrade ner på mig (ja, jag är väldigt kort).

Jag stod kvar och stirrade honom i ögonen. Ögonen som var sällsynt gröna. Eftersom jag hade spelat död hela tiden och inte kunnat öppna ögonen, hade jag endast sett killen med svart hår som också hade gjort mig en aning illa i början. Medan jag var inne i mina tankar kände jag hur min mobil gled ur mina händer och i min ögonvrå såg jag hur den åkte ned i killens ficka.
- Do you want me to tell Louis, or do you want to have some fun? frågade killen framför mig och log ett stort peddosmile.
- I guess I don't want you to tell that Louis guy, but I don't want to have fun with you either... försökte jag även om jag visste att det var dumt att säga emot. Dock vet jag inte om det skulle vara bäst att få styrk av killens boss eller om det skulle vara bäst att vara en sexslav åt honom. Okej, det sista lät nog värre.
- But come on! Let's go upside to my room and have some fun? The other guys are busy with some things right now..so come on! fortsatte killen med det lockiga håret och började ta och klämma på min rumpa. Hastigt gick jag ur hans grepp och backade tills jag slog i väggen hårt bakom mig.
- Let's go upside, sa killen en sista gång och satte händerna på båda sidorna om mitt huvud på väggen och kom närmare mitt ansikte med sitt.

Han tog tag i då mina händer precis innan vi skulle kyssas och drog mig upp för trappan. Jag försökte göra motstånd men han var för stark. Dock var han inte ilsken. Han var inte speciellt arg eller hårdhänt, utan han bara hade ett svagt tag runt mina handleder och drog mig upp. Även om jag är polis så är jag inte så stark.
Killen med lockarna drog in mig i ett sovrum som jag antar var hans rum. Han knuffade in mig lite lätt och stängde dörren bakom sig. Jag visste inte riktigt hur jag skulle göra nu. Det fanns inga fönster i rummet, och dörren var låst. Killen kom närmare..

- What's your name? Fick han fram efter att ha dragit ner mig på sängen och lagt sig över mig. Hans ögon var verkligen gröna, fina.
- Katy, you?
- Harry.

Harry kom närmare med sitt ansikte mot mitt. Våra läppar möttes och jag upplevde nyårsafton i mitt huvud. Jag stängde mina ögon långsamt och lät honom kyssa mig. Kyssandet gick tillslut över till hångel.

****

Saras perspektiv:
Jag vaknade upp på en soffa i ett rum. Det såg ut som ett vardagsrum. Framför mig stod en tv, bord med massa kontrollen på och även blod. Det var blod överallt. Jag kollade ner på min tröja, även den var fylld med blod. Vad hade hänt?
- OOO MYY GOOOOD, LIAM she's awake!!! skrek någon som hade kommit in i rummet. En blond kille.
- Coming..hörde jag svagt utifrån.

Två killar kom springande mot mig och soffan, jag kurrade ihop mig till en lite boll men ångrade det direkt och fick fram ett högt stön när smärtan blixtrade ner längs hela ryggen och benen. De två killarna kom fram till mig.
- Sara, are you okay? How do you feel? I'm soooooo sorry, I didn't meant to do this to you! En av killarna snackade med mig och kollade rakt in i mina ögon. Men jag kommer inte ihåg någonting. Var han min pojkvän? Och vad hade hänt?
- I don't know...who are you? svarade jag och killarna kollade fundersamt på varandra. Jag kollade skräckslaget på dem.

Louis perspektiv:
Hon visste inte vilka vi var. Hade hon tappat minnet? Och vad ska jag svara på den frågan? "Hej, vi har kidnappat dig och ska lämna dig till din ex pojkvän som antagligen kommer våldta dig nu, men allt är okej?" Nja, det var inget alternativ.
- You don't remember us? I'm Liam..and this is Louis, and over there is Niall, sa Liam och pekade på mig och Niall. And we kind of, kidna-
- I'm your boyfriend. Liam and Niall here is our friends. Also Harry and Zayn..avbröt jag snabbt och hoppades att hon skulle nappa på det. Liam kollade surt på mig. Han hade aldrig gillat att ljuga. Han var alltid den killen som talade sanningen även om den sved.

--------
Jaha, ser man på. Vad ska hända med Andrew nu då? När Sara inte minns någonting och hon tror att Louis är hennes kille? Och vad ska hända med Katy och Harry? För hon verkade ju inte göra så mycket motstånd ändå, och hon är polis också. Så mycket hände i det här kapitlet så jag funderade på att dela det på två. Men nej. Hopps ni gillade det. Nu behövde ni inte vänta speciellt länge. God jul på er alla! ❤️

// Sofia