Stockholm Syndrome

#10 Damn it!!

Saras perspektiv:

Efter att Louis hade kysst mig och nämnt vad samtalen handlade om hade jag flippat ur. Dock hade Louis försökt lugnat ner mig, även de andra killarna hade kommit upp för att försöka ta reda på vad som hade hänt. Men jag kunde inte bli lugn. Jag var så äckligt rädd för Andrew. När han hade tvingat mig att ha sex med honom, när han hade våldtagit mig...jag känner mig fortfarande smutsig och äcklad av den natten. Tanken på att killarna imorgon skulle lämna över mig till Andrew fick mig att vilja spy. Men såklart gjorde jag inte det, för där satt Louis, framför mig och försökte lugna ner mig. Hur mycket jag än hatade de här killarna för att de hade kidnappat mig, så kan de inte slå rekordet på hur mycket jag hatar Andrew.
- You can't do this!!! You can't..I...y-you don't know what he'll do to me, please Louis you can't. I rather die!! skrek jag i panik medan tårarna rann längst mina kinder.
Louis kollade på mig. Satte sig mittemot mig och drog in mig i en kram. En lång, underbar kram. För några sekunder var jag tyst. Jag tänkte inte på någonting. Jag kände ingenting. Allt var bara tomt. Jag hörde bara mina andetag i mitt huvud, allt annat var som utestängt. Jag kommer inte ihåg vad som har hänt de senaste dagarna. Jag kunde svära på att allt det här bara var en mardröm. Jag hade inte hört någonting om Andrew på ett år nu. Han hade försvunnit någonstans efter att jag hade anmält honom hos polisen. Jag vill inte ens tänka på vad han ska göra med mig nu...

Louis höll fortfarande om mig. Skulle jag dra mig ur? Skulle jag krama tillbaka? Han har kidnappat mig, varför sitter han nu här och håller om mig? Jag kände hur tårarna började ta slut och huvudvärken började komma. Louis började röra på sig och avslutade den underbara kramen som bara kändes så fel men så rätt. Han torkade bort tårarna på mina kinder med sin högra hand och jag lät honom. Jag såg hur Liam och Harry stirrade sönder på mig och Louis, men jag lät dem. Det skulle inte förvåna mig om de tog fram nypoppade popcorn och hämtade soffan från vardagsrummet därnere, för de såg verkligen ut att tycka att allt som hände var fruktansvärt spännande. Själv kunde jag fortfarande inte tänka på någonting, ja förutom Andrew såklart.
- Do you want to get out of this house for a little bit? Take some air? We can go and buy some snacks if you want to? frågade Louis och kollade rakt in i mina ögon. Hans ögon var som ett djupt, kallt, blått ishav av ånger och skuldkänslor. Jag nickade och kände att skulle vara otroligt befriande att bara få lite frisk luft utifrån.
- Can I trust you? Can I trust you that you won't try anything? fortsatte Louis osäkert. Just nu hade jag inte ens tänkt tanken på att försöka göra någonting. De skulle ändå ta tag i min arm fruktansvärt hårt om jag försökte springa. De skulle ändå göra mig illa på något sätt om jag försökte prata med någon.
- Yeah, I won't try anything. Promise! svarade jag, torkade mig runt ögonen med min tröja och ställde mig upp framför Louis som gjorde detsamma. Jag kunde inte undvika att tycka hur otroligt bra han passade i de där pösiga mjukisbrallorna. I den där snygga collage tröjan och den där mössan. Jag måste påpeka att han var otroligt söt.

Jag följde efter killarna nerför trappan. Det var tyst, men inte pinsamt tyst som det kan vara ibland. Det var bara tyst. Louis hade greppat tag om min hand, vet inte riktigt hur jag skulle tolka det dock. Men jag gjorde inget motstånd utan jag lät honom hålla min hand. Jag lät min kidnappare hålla min hand en aning kärleksfullt. Precis innan Liam skulle öppna dörren gav Louis mig en blick som sa till mig att vänta några sekunder. Han gick till killarna och bytte några ord. Sen gick han mot dörren, öppnade den och tog mig i handen. Han ledde mig ut till bilen och pekade mot framsätet där jag satte mig. Louis hoppade in vid ratten och satte nyckeln i bilen.
- It's only you and me this time, sa Louis, vred nyckeln och startade motorn, backade ut från uppfarten till det stora huset och körde iväg. Nu kunde jag äntligen betrakta omgivningen. Det var öde. Inga hus förutom killarnas. Efter att ha åkt ett tag kom vi ut på öppna marker med högt gräs, där Liam hade kommit ikapp mig häromdagen när jag försökte sticka härifrån. Himlen var oskyldigt blå och höstsolen lyste starkt i mina ögon, jag kisade för att kunna se någonting. Jag blev rädd av Louis hastiga rörelse när han räckte mig ett par solglasögon, men jag tog emot dem och log lite snett mot Louis håll utan att kolla honom i ögonen. Jag vet att han log tillbaka.

Efter att ha åkt på vägen ett tag dök det upp en lastbil framför oss som körde otroligt sakta. Jag kunde skymta en bensinmack längre fram och blev otroligt hungrig när jag började tänka på mat. Louis satte gasen i botten som om han läst mina tankar och gjorde ett försök att köra om lastbilen, men lastbilen ökade plötsligt farten. Louis la sig då bakom lastbilen igen, men då saktade lastbilen ned.
- Seriously? sa Louis irriterat och ökade takten ännu en gång för att försöka köra om lastbilen. Vi låg nu på fel sida av vägen och försökte köra om en stor lastbil som ökade farten när vi skulle försöka köra om och minskade när vi skulle försöka lägga oss bakom den igen. Paniken slog mig när jag såg en bil komma framför oss i full fart.
- Damn it!! skrek Louis rakt ut så jag hoppade till. Han örsökte lägga sig bakom lastbilen ännu en gång, men lastbilsföraren jävlades med oss och saktade ner farten. Antagligen var det något riktigt fel med han som körde lastbilen. Kanske var han full? Drogad?

Bilen framför oss verkade inte se oss utan fortsatte framåt, mot oss, i full fart. Jag började skrika och tittade skräckslaget på Louis som vred ratten åt vänster, rakt ner i diket.

Louis perspektiv:
Jag var tvungen att köra ner i diket för att undvika att krocka med bilen framför mig. Jag såg skräcken i Saras ögon. Men det var bättre att köra ner i diket än att göra en frontalkrock med en bil dom kör i 100 km/h. Fast jag ångrade snabbt beslutet jag tagit när jag såg trädet framför mig.

Jag valde att stänga mina ögon någon millisekund innan vi krockade med trädet framför oss. Airbagen utlöstes på min sida. Jag hörde Sara skrika bredvid mig men bli tyst efter smällen. Jag visste inte om jag skulle våga kolla åt hennes håll. Det var helt tyst i bilen. Det verkade vara helt tyst utanför också för den delen. Var hon död? Var Sara död? Jag valde att kolla snett bredvid mig för att se om hon var okej. Men hennes airbag hade inte utlösts.

Jag tog snabbt upp mobilen och ringde Liams mobil. Efter bara en signal svarade han.
- Eey Lou! How's it going?
- I need you here right now. Sara is..she is...
- Is she dead?!? utbrast Liam när jag inte fick fram orden. Sara låg nämligen med huvudet vid fönsterrutan och var totalt medvetslös. Det rann blod från hennes panna och jag hoppades verkligen att hon var vid liv.
- No, but she's barely alive. So get your fat as over here now!!! skrek jag i telefonen och kände hur paniken började komma.

------
Förlåt för att ni har behövt väntat så länge och att avsnittet blev så kort. Men nu är den ute och det blev lite spännande den här gången kanske? Jag har läst så många noveller så jag får idéer från alla också! Toppen!

Hoppas det blev bra så får vi se vad som händer efter det här. Jag ska försöka att skriva så mycket jag kan, dock är jag på semester i Åre och åker skidor hela dagarna. Men kvällarna kan jag nog skriva en hel del bara jag för lite inspiration. Det värsta är nog att börja ett avsnitt, men det fixar sig nog. Ha det bäst sålänge så ses vi senare!

//Sofia