Stockholm Syndrome

#2 Dosn't matter

Louis perspektiv:
Vi hade åkt en bit bort från platsen där vi hade tagit hand om den där tjejen. Jag vet inte riktigt vem det var. Och jag vet inte riktigt varför vi tog henne heller. Men hon såg bra ut och när Harry hade sett henne genom fönstret till Starbucks så var det liksom kört. 

- She's waking up, she's waking up!! Louis?! I REPEAT SHE IS WAKING UP! skrek Harry rakt ut i bilen så både jag och Niall hoppade till. 

- Okay... svarade jag tillbaka. Hon var ju liksom bunden vid både och hon kunde ju inte direkt försvinna ut ur en bil. Så själv förstod jag inte problemet.

Saras perspektiv: 

Att killen som satt bredvid mig började skrika att jag hade vaknat gjorde knappast den hemska huvudvärken bättre. Jag öppnade ögonen men det var svart. Snabbt kände jag att jag hade någon slags ögonbindel och även att mina ben och händer var bundna. Jag förstod ingenting. Jag fattade verkligen noll. Jag försökte i flera minuter att försöka förstå vad jag hade gjort, men jag kom inte fram till någonting. 

- Why did we even take that girl Harry? It's just wasting time, you know? sa någon av killarna i bilen. 

- I don't know, she was pretty and stuff...I want to have some fun! svarade killen bredvid mig som antagligen var Harry. 

- Yeah, right..but when you're done with her..then what? We can't just leave her, she'll know to much! 

- Let me handle that! svarade Harry och jag fick rysningar i hela kroppen. Usch, vad skulle de göra med mig? 

***

Efter några timmar, kändes det som men jag kunde ju inte hålla koll på tiden.., så stannade bilen. Tre dörrar öppnades och stängdes. Jag var nu ensam kvar i bilen tills dörren bredvid mig öppnades. 

- But hallo again sweetie, sa killen jag trodde var Harry. Han drog av ögonbindeln och drog ut mig ur bilen. 

- Aj, vadfan! skrek jag. 

- What, haha? Harry kollade frågande på mig eftersom jag pratade på svenska. 

- It hurts, let me go!! sa jag istället. Inte för att jag tror att han skulle ta av silvertejpen runt mina leder och sen låta mig gå, men men..

- Haha, that wasn't good..but do you know what? It dosn't matter, you're gonna die anyway sweetie.

Han släpade in mig i nått stort hus. Jag hann inte riktigt se hur det såg ut runt om, men det var inte något hus i närheten i alla fall. Vi kom in i en stor hall. Harry puttade in mig i huset. Jag ramlade och kunde inte direkt ta mig upp. Jag låg bara där på golvet. Stirrade upp i taket. Huset var stort, vitt. Jag såg en stor trappa bredvid mig som ledde upp mot någon korridor. Harry låste dörren efter sig och kom fram till mig. Han satte mig upp och tog sedan fram en kniv. Jag blev rädd, stängde ögonen och ryckte till.

- Wow, take it easy, I'm not gonna kill you, sa Harry lugnt. 

- Well, you said that just outside the door.. svarade jag tillbaka som om det var uppenbart att jag skulle dö nu. 

- But sweetie..I didn't say when, right? sa Harry och kollade in i mina ögon och väntade på ett svar.

- Right... sa jag bara och hoppades på att inte behöva säga någonting mera.

Harry tog tag i mina ben och tog upp tejpen med kniven. Sen gjorde han samma sak med mina händer. Jag började ställa mig upp men snabbt tog Harry tag min hand igen. Han gav mig en blick som skulle kunna mörda. 

- Don't you dare do anything, you will regret it later! 

Han släppte min hand och jag ställde mig upp. Mitt huvud snurrade till och jag skulle ha ramlat om inte Harry stod bakom mig och fånga mig. Han log, jag log tillbaka. Förstod inte riktigt varför jag log åt honom dock. 

____________

Vi får se vad som händer sen. Jag vet inte om det är för korta kapitel, ska försöka göra några längre också! Den här novellen ska ju handla om Louis, han kommer in i leken i nästa kapitel! 

//Sofia