Del 1

309 4 0
                                    

Del 1
Stressad skyndade jag från cykelparkeringen och mot stentrappan till min fjortonåriga sons högstadieskola. Min son, Elliot, hade ställt till det mer än en gång på skolan och jag kände mig så oerhört skyldig just nu.

Jag var rädd att komma för sent till utvecklingssamtalet, som jag redan var nervös över att behöva ha. Det var mitt eget fel att jag var sen, jag ville se så bra och presentabel ut som möjligt och jag hade suttit kvar för länge hemma vid spegeln, plattat det askblonderade håret och bättrat på sminket efter jobbet. Vad det nu var värt att se bra ut, när jag kom hit samma sekund som mötet skulle starta, osäker på mig själv och med andan i halsen.

Då hände det som inte fick hända, jag snubblade till på den ojämna plattläggningen framför skolbyggnaden. Min telefon flög ur handen när jag försökte hinna ta emot mig och väskans innehåll slungades ut över marken. Förtvivlad, ärligt talat gråtfärdig, kröp jag fram till min mobil och svor en tyst ramsa när jag såg den fullständigt krossade skärmen.

"Hur gick det?" sa en vänlig röst ovanför mig.

Snabbt försökte jag hindra tårarna som nu var precis bakom mina ögonlock, tog på mig ett mjukt leende och såg upp. Där stod Milan, min sons unga, solbrända gympalärare med sin precis lagom vältränade kropp.

"Det gick bra", ljög jag fast knät gjorde ont.

Han var klädd i en fräsch tajt vit t-shirt, perfekt åtsittande jeansshorts med snygg slitning och lysande vita sneakers.

Mina vita sneakers var aldrig så där vita en längre stund, tänkte jag, hur lyckades han?

Milan såg nästan för ung ut för att jag skulle tro på att han var lärare på riktigt, men det var han säkert inte heller.

Han tittade milt på mig och jag kände mig som den mest misslyckade trettiofemåringen i hela världen. Så tog han trappan i några graciösa kliv och kastade sig ner bredvid mig för att hjälpa mig plocka upp.

Så förödmjukande. Milan fyllde kvickt min väska igen med alla post it-lappar, tamponger, anteckningsblock och visitkort som låg spridda över markplattorna.

"Säkert att det gick bra?" undrade han och jag mötte de bruna, vackra ögonen en kort stund innan jag slog ner min blick och nickade.

"Absolut", sa jag och tog emot min fyllda väska som han räckte mot mig.

Han betraktade mig lite oroligt när jag gick uppför stentrappan, ofrivilligt haltade jag lite och kände smärtan stråla från knät. Milan skyndade förbi mig och höll upp den tunga dörren till skolbyggnaden åt mig när jag linkade in.

"Vi sitter här borta", sa han och visade mig bort i korridoren. "De andra är redan här, vad bra att du kunde komma", fortsatte han uppmuntrande.

Det kändes som om Milan var pedagog till mig också just nu, försökte få mig att känna mig välkommen och lugn i skolmiljön, precis som han gjorde hela dagarna med sina elever. För han var bra på det, det fick jag ofta höra från andra.

Med min son hade Milan haft ett otroligt stort tålamod ända sen Elliot började sjuan. På flera sätt hade han hjälpt Elliot för att han skulle klara målen, jag var så tacksam för det. Jag visste dock att det inte var något roligt samtal som väntade idag.

Vi kom in i det lilla rummet och Elliots pappa, Kristoffer, svepte med en ogillande blick upp och ner längs min kropp. Så hade Kristoffer alltid gjort, de tio år sen vi separerade, oavsett hur jag sett ut. Ändå gjorde det mig fortfarande illa till mods.

Bredvid sin pappa satt Elliot, nonchalant bakåtlutad på stolen och med armarna i kors över bröstet. I rummet fanns också rektorn, en tunnhårig man i övre medelåldern som jag var lite rädd för vid det här laget och Beate som var resurspersonal. Beate ägnade lite extra uppmärksamhet åt vissa elever, bland andra min son.

"Jaha, då var alla samlade", inledde rektorn med kylig min. "Jag kommer att vara med i början av det här mötet, med anledning av de upprepade oroligheterna, sen kommer jag att avvika och ni får fortsätta med det vanliga utvecklingssamtalet", mässade han.

"Känns det okej?" frågade Milan, det var min son han vände sig till den här gången.

Elliot tittade ner i bordet och nickade vagt.

"Då var det rutorna i somras, att Elliot med uppsåt krossade alla rutorna på nedervåningen helgen innan skolstart", började rektorn. "Det vi gjorde då var en orosanmälan till socialtjänsten och..."

"Det där har vi lagt bakom oss", sa Kristoffer, Elliots pappa, irriterat. "Ska vi inte prata härifrån och framåt, ska vi verkligen dra upp gammalt igen?"

"De lade ner anmälan på socialkontoret", sa jag lågt och med vänlig ton, för att förklara för skolpersonalen och för att släta över Kristoffers attityd. "De bokade in några samtal med oss, men tyckte inte att det fanns några stora skäl att vara oroliga framöver. Vi hoppades alla att det var en engångshändelse", nickade jag men vågade inte se någon av de andra i ögonen.

Jag såg i ögonvrån hur rektorn la huvudet på sned och såg på oss.

"Precis vad jag skulle komma till", sa rektorn. "Det är ju skillnad om det är en engångshändelse. Vad jag förstod den gången, så var det... några stora ändringar i din familjekonstellation just då, Sofie?"

Jag svalde och skämdes, nickade. Så kunde man kalla det. Johannes, bankmannen jag levt med i sju år, hade träffat en annan och plötsligt lämnat mig precis efter vårt sista misslyckade IVF-försök. Johannes hade inte bara lämnat mig, han hade ju lämnat Elliot också.

Då i somras var det svårt att ta in, jag hade fortfarande varit ostadig av hormonbehandlingar och mentalt inställd på att försöka få ett barn tillsammans med Johannes.

Efter sju år ihop, halva Elliots liv, hade Johannes flyttat ut. Mig hade Johannes ringt ibland, mest för att göra klart praktiska saker, men Johannes hade inte hört av sig till Elliot en endaste gång.

Inte ens nu, tio månader senare, hade Johannes gjort vad han borde. Det hade tagit hårt på Elliot, både då förra sommaren och hela det här skolåret.

Min sons snygga gympalärareWhere stories live. Discover now