Min sons snygga gympalärare

Del 8

Efter den omvälvande helgen med Milan blev det min Elliot-vecka igen. Denna vecka med Elliot blev inte som jag tänkt, för han höll sig hemifrån bäst han kunde. Elliot kom hem, åt och gled iväg på sin skateboard igen. Han brukade hänga i en ramp längre bort i området med sina vänner.

Jag kände att tiden började rinna ut. Eftersom Elliot redan bara var hos mig halva tiden, insåg jag hur fort de sista veckorna med honom skulle gå. En kväll ringde Kristoffer mig igen.

"Efter skolavslutningen", sa Kristoffer. "Då flyttar vi. Vi kommer att bo i Nacka."

"Du kan inte bara göra så här!" sa jag, stärkt av mina föräldrars ord.

"Jag går på tidig semester", sa Kristoffer oberört. "Visst har du sen semester i år, är det klart än?"

"Ja", sa jag matt. "Jag fick sen semester."

"Bra. Hej", sa Kristoffer och la på innan jag hann säga mer.

På lördag kväll gick jag till gymmet. Ingen Elliot hade varit hemma sen lunch när han hämtade en macka och förvann igen. Jag hade inte sett Milan på hela veckan, även om han skickade några korta sms då och då. Vi hade inte stött ihop på gymmet.

Nu gick jag svängen förbi skaterampen, på väg hem från gymmet, bara för att se att Elliot inte var där.

Jag ringde honom och han svarade, men jag hörde direkt att något var fel. Det var mycket liv i bakgrunden, hög musik och högljudda tonåringar. Och Elliot sluddrade.

"Elliot!" sa jag. "Vart är du och vad gör du?"

"Men ofta att du bryr dig", sa han svajigt med en väldig attityd. "Som om du give a fucking shit liksom, morsaaan."

"Elliot!" sa jag, nu med gäll röst. "Vart är du? Säg vart du är!"

"Men oftaaa", sa Elliot provokativt. "Jag vet fan inte själv vart jag är, bara att det finns massa sprit här."

Efter de orden klickade Elliot mig i örat. Jag ringde tillbaka hundra gånger på rad utan att Elliot svarade. Sen ringde jag Kristoffer.

"Han är full! Han är på fest, låter på gränsen till redlös, han sa inte vart... Han vet inte vart", jämrade jag mig.

"Vilka umgicks han med tidigare idag?" undrade Kristoffer.

Fan vilken usel förälder jag var.

"Vet inte", erkände jag. "Dem han brukar hänga i rampen med, de heter väl... jag vet inte."

"Jag ska se om han svarar när jag ringer, kan ju vara så att det är dig han inte vill prata med", sa Kristoffer utan omsvep.

Vi la på och jag väntade otåligt på att Kristoffer skulle ringa tillbaka. Jag gick hem med snabba steg under tiden, hämtade bilnyckeln och gick ut och satte mig i bilen utan att duscha eller byta från träningskläderna. De var fuktiga och hade blivit kyliga i kvällsluften. Det dröjde.

Jag tog upp telefonen och skrev till Milan, han var ju ändå lärare och hade bra koll på vilka som skulle kunna ha party.

Jag: "Elliot är på fest. Väldigt berusad. Vet du vem som skulle kunna ha en sån fest av hans kompisar?"

Det tog fem sekunder så plingade min telefon:

Milan: "Vet ej. Jag ska kolla med fältarna så hör jag av mig igen."

Jag misstänkte att han som skolpersonal aldrig skulle lämna ut ett annat barns namn hursomhelst till mig även om han visste vilka som kunde tänkas ha fest. Men jag var tacksam över att han kände allt och alla i stan, speciellt de som jobbade med ungdomar, så som fältassistenterna.