Min sons snygga gympalärare

Del 2

Vaddå blödde? Nej, jag hade väl inte fått mens nu? Det hade verkligen varit droppen den här eländiga dagen, så att säga.

Livrädd tittade jag ner, men förstod att det bara var mitt knä som blödde efter fallet utanför skolan tidigare. Byxbenet var rött över hela knät, jag hade inte känt det förrän nu. Jag hade varit för fokuserad på samtalet.

"Oj, ja det kanske var när jag ramlade där ute förut", mumlade jag och rörde lite på benet.

Milan släppte min hand och visade med en snabb gest att jag skulle följa med honom.

"Kom, Sofie", sa han, skyndade ut i korridoren och höll upp ännu en dörr för mig. "Vi har sårtvätt och förbandslåda ute vid lärarrummet, häng med så fixar vi det direkt."

Jag linkade efter honom genom den folktomma korridoren. Det hade börjat skymma ute och ingen annan verkade ha stannat kvar i skolans lokaler längre än nödvändigt denna friska vårkväll.

När vi kom in i ett pentry bredvid lärarrummet visade han mig att jag skulle sätta mig på en stol. Han drog loss en förbandslåda från sin hållare på väggen och började plocka fram material.

Där jag satt med honom nära mig i det trånga utrymmet mellan stolen och pentryts diskbänk, blev jag pinsamt medveten om hur min kropp reagerade på den här killen.

Milans platta mage och fasta lår så nära i profil. En lätt doft av deodorant och schampo blandat med färsk svett efter dagens gympalektioner med eleverna, där jag visste från Elliots beskrivningar att Milan själv brukade delta ivrigt i bollsporter och redskap.

Hans kropp som var medelhavsbrun redan nu på våren, på ett sätt som min egen hud aldrig blev ens efter en utlandssemester.

Samtidigt insåg jag dilemmat med mina byxor, de var kostymbyxor i ett fastare tyg som smalnade av neråt och jag skulle inte kunna rulla upp dem ända till över knät. Blodet hade redan börjat levra sig och torkat fast lite i såret. Jag funderade på om jag skulle be om en sax och klippa av dem, de var säkert förstörda ändå efter skrapsåret. Milan såg vad jag såg samtidigt, han stannade upp och funderade.

"Vänta, jag har lite ombyten i skolan, mina egna alltså", sa han plötsligt, lösningsfokuserad som han var, och försvann iväg.

Milan kom tillbaka med ett par stora mjukisshorts och räckte dem till mig.

"Jag väntar här ute", sa han artigt och ställde sig på andra sidan väggen, inne i lärarrummet.

Med en viss smärta lossade jag det blodklibbiga tyget från mitt öppna sår på knät och såg att jag lyckats skrapa upp en fläck. Det sved.

"Behöver du hjälp?" hörde jag honom fråga genom den öppna dörren samtidigt som jag drog på mig hans mjukisshorts. "Inte med att klä på dig alltså", tillade han snabbt och lät nervös. "Jag menar om du behöver hjälp att tvätta såret?"

Jag log för mig själv, hade faktiskt tagit det som ett skamligt förslag först, fast jag trodde han skämtade. Det hade gärna fått vara det, jag kom på mig själv med att ha blivit lite smickrad om det var det han hade sagt. Efter allt elände hade det varit upplyftande med alla former av bekräftelse, insåg jag.

"Det är lugnt, med båda", sa jag skämtsamt. "Jag är redan påklädd. Och jag får nog tvätta såret själv, jag är ju ändå sjuksköterska", blinkade jag när han dök upp i dörröppningen.

Milan log och nickade.

"Det visste jag inte", sa han. "Vart jobbar du?"

"Hemsjukvården", sa jag. "Men egentligen skulle jag vilja arbeta på en sjukhusavdelning istället."

"Hemsjukvården?" sa han intresserat. "Vad gör man där?"

"Allt möjligt", suckade jag. "Men mest lägger man om sår."

Han höjde på ögonbrynen och vi skrattade. Jag la en ren kompress när jag rengjort och tejpade. Sen funderade jag på om jag skulle linda lite gasbinda runt, så kompressen hölls på plats mot huden även sen när jag böjde knät.

"Okej", sa jag. "Det här får du gärna hjälpa mig med."

Jag sträckte ut benet och han satte sig tjänstvilligt ner. Varsamt la han gasbindans ena ände mot min hud. Milans händer ströks mot mitt ben när han skickligt och vant lindade gasbindan runt mitt knä. Slätt, lagom spänt men inte för hårt.

"Jag har gjort det här några gånger innan, när ungarna stukar sig på idrotten", sa han och satte dit metallspännet för att fästa fliken när det var klart. "Det är konstigt, så fort eleverna får ett bandage brukar det onda gå över, även på större barn. Så, hur känns det där?"

"Perfekt", sa jag ärligt.

"Bra", sa Milan. "Hoppas det känns okej med det andra också sen. Skulle socialtjänsten inleda en utredning den här gången, kan ni ju lämna mig som referens om ni vill. Jag kan gå i god för att Elliot inte är en bråkig kille till vardags", fortsatte han och det kändes som en sten lyftes från mitt bröst.

"Tack, Milan", sa jag. "Verkligen, tack för allt."

Vi hade kommit ut ur skolbyggnaden nu och jag stod vid min cykel. Milan skulle åt andra hållet, men jag såg att han tvekade. Jag såg så tydligt på honom, att han inte riktigt ville gå åt olika håll riktigt än. Om det berodde på att han ville prata mer om Elliot eller prata mer med mig, eller båda, det visste jag inte än. Jag sa hejdå och gjorde valet åt honom, men jag var hög på en märklig känsla hela vägen hem.

Dagen efter tog jag en kaffe på en uteservering med Sanna, min väninna och kollega. Vi hade båda vår lediga dag mitt i veckan idag, det hade vi ibland eftersom vi jobbade vissa helger. Den dagen spenderade vi gärna i vårsolen.