Min sons snygga gympalärare

Del 5

När jag kom in i lägenheten var Elliot redan hemma. Hans gympaskor, som var som två stora båtar vid det här laget, stod på dörrmattan.

"Morsan", sa han inifrån vardagsrummet, han lät avvaktande. "Vems är den här?"

"Hej, gubben", sa jag glatt och kom ut i vardagsrummet.

Jag stannade till, stel som en pinne, när jag såg vad Elliot höll i. Elliot stod borta vid vardagsrummets fönster, med Milans armbandsklocka i händerna. Med fundersam min vred och vände Elliot sakta på klockan innan han frågande lyfte blicken mot mig. Snabbt tvingade jag upp mina mungipor i ett leende, försökte se avspänd och glad ut.

"En kompis gömde den i helgen", sa jag avfärdande, nappade åt mig klockan och hoppades att det inte funnits något namn på den eller så.

"Eh, okej?" sa Elliot, som om han trodde annat.

"Jag har faktiskt kompisar", blinkade jag. "Oxpytt, blir det bra?"

"Visst", sa Elliot, gick in på sitt rum och stängde dörren.

Det var lite så det var, att vara förälder till en tonårsson. Inte mycket respons, så att säga. Jag stekte den djupfrysta pytten och gick igenom resten av vardagsrummet och hallen för att förvissa mig om att Milan inte glömt något mer som låg framme. Vi åt under tystnad.

"Hur var det i skolan idag?" undrade jag glatt när vi ätit klart.

Elliot tittade tomt framför sig, suckade och gick in på sitt rum. En stund senare hörde jag honom borsta tänderna i badrummet, sen gick han och la sig utan att säga god natt.

Jag samlade ihop tvätt och tryckte in i maskinen, stannade till lite vid Milans shorts som jag lånat efter att jag blodat ner mina egna byxor vid utvecklingssamtalet. Jag log för mig själv innan jag la in dem också, fyllde tvättmedel i facket och startade tvättmaskinen.

När jag landade i soffan, plingade det till i telefonen. Förhoppningsfull slet jag den till mig, men det var bara Kristoffer. "Måste prata om en grej", skrev han.

Jag beslöt mig för att inte svara nu, det var säkert något av det vanliga tjafset och jag orkade inte. Istället såg jag en romantisk komedi och drömde om Milan.

Elliot-veckan löpte på utan att jag träffade Milan, utom ett par gånger som hastigast på gymmet. Kristoffer försökte ringa några gånger men jag sköt upp det.

En kväll fick jag för mig att jag skulle allmänbilda mig lite, läsa på om kriget i Bosnien. Milan hade ju föreslagit att jag skulle googla, så det gjorde jag.

Med tårarna strömmande nerför kinderna, läste jag om alla de grymheter som försiggått i de så kallade etniska rensningarna. Så mycket brutalt, sadistiskt och helt meningslöst våld. Jag visste att krig var krig, men hade ändå svårt att ta in det. Alla dessa personliga, detaljerade berättelser om människoöden i krigets Bosnien på 1990-talet, om det forna Jugoslavien och alla stridande parter. Alla gamla skolkamrater, vänner, kollegor, grannar och andra jag kände som kom från Bosnien, ändå hade jag aldrig på djupet satt mig in i deras historia förrän nu.

Jag kan inte påstå att jag såg särskilt mycket av Elliot under den här Elliot-veckan. Han var dämpad och tystlåten och svår att få kontakt med, höll sig på sitt rum.

På söndagen, när jag inte haft en enda tvåvägs konversation med Elliot på hela veckan, var jag rejält nedstämd. Jag ville så förtvivlat gärna nå honom.

Måndag morgon gjorde jag mig redo att säga hejdå till Elliot för en hel vecka igen, när han skulle till sin pappa igen direkt efter skolan samma dag.