Min sons snygga gympalärare

Del 4

Efter ligget, när han tvättat av sig och klätt på sig igen, blev det tryckt stämning. Jag var rädd att han skulle gå, jag ville så förtvivlat gärna att han skulle stanna. Milan såg så besvärad ut, nästan förlägen, där han stod i dörröppningen till vardagsrummet och tittade på mig, så jag blev rädd att han faktiskt ångrade vad vi precis gjort.

Detta var anledningen till att jag inte ägnade mig åt fuckboys, det här momentet gav mig ångest.

Jag önskade att jag kunde läsa Milans tankar, jag stod inte ut om han skulle komma med någon simpel ursäkt och gå just nu. Så öppnade han munnen, tvekade igen innan han sa vad han tänkte.

"Vill du att jag går?" undrade Milan, inkännande.

"Nej", sa jag och kände hur lättad jag var. "Absolut inte."

Han skrattade till, gick fram till mig. Mitt direkta svar hade gett honom ny inspo och ett utökat självförtroende.

Milan tog tag om mig och kysste mig länge och djupt. Intimiteten var så överväldigande och ändå helt självklar på samma gång, som om vi var ett officiellt par på bara trettio minuter. Jag skulle få svårt att tänka att han bara var ett tillfälligt nöje, det här gav så mycket mersmak, men jag fick väl passa på att njuta så länge det varade. Så drog han tillbaka sitt huvud och tittade på mig igen.

"Vad vill du göra då?" undrade han.

Jag funderade en stund.

"Dricka te?" undrade jag. "Och du skulle berätta om kriget."

Milan höjde på ögonbrynen, sen ett nytt skratt.

"Okej", sa han. "Kör till. Vad vill du veta?"

"Allt som är allmänbildande, antar jag. Personliga saker, om du vill berätta", sa jag med en lätt axelryckning.

"Först te då", blinkade han.

Milan följde med mig ut i köket när jag gjorde te. Jag hoppade upp och satte mig på köksbänken, dinglade med benen i väntan på att den slöa vattenkokaren skulle koka upp vattnet. När jag satt där plockade jag ner två muggar ur överskåpet och fyllde två tesilar med te.

Då kom Milan och ställde sig nära mig, höll armen om mig, medan han oberört pratade på om vad han skulle göra under kommande arbetsvecka. Han pratade om schemaläggning och svårigheterna att få ihop lektionerna i skolans lokaler medan han strök mig lätt över ryggen.

Det var så fantastiskt mysigt att ha en kille i mitt hem på det här sättet. Om ändå vardagen sett ut så här, tänkte jag och sneglade på Milans vackra ansikte i smyg.

"När kom de till Sverige, eller hit till stan?" undrade jag en stund senare när vi slog oss ner i soffan igen. "Dina föräldrar, vilket år?"

"Vi kom 1994", sa Milan. "Mina föräldrar, min syster och jag", förtydligade han.

Jag rynkade pannan men orkade inte räkna efter riktigt, lite äldre än tjugotre var han allt i så fall.

"Vad handlade kriget om?" undrade jag.

"Det kan du ju googla", log han och sippade på sitt te. "Jag är lite trött på att redogöra för det."

Först blev jag lite stött, sen förstod jag hur många gånger han fått den frågan genom åren.

"Förlåt", sa jag och kände mig dum. "Vill du berätta något... mer personligt, kanske? Hur drabbade kriget dig, din familj?"

"Ingen fara", sa han avfärdande. "Vi tar det lite kort. Om vi börjar med det historiska, så brukar det kallas etnisk rensning, det som gjordes i Bosnien under kriget. Det var flera olika etniska grupper, med helt olika religiös inriktning, som levde i samma områden. Några grupper började rensa ut vissa av de andra grupperna. Det var alltså inte tränade soldater som slogs på ett fält, det var civila som mördades. Massmord, massakrer, hela släkter som utplånades. Man tror väl att tvåhundratusen dog och två miljoner människor flydde under kriget. För mig, personligen? Många släktingar som mördades. Våra hem och allt som hade med vår kultur att göra där förstördes, bibliotek och sådant. Det värsta var nog att andra länder inte reagerade först, att inget hände utan kriget bara pågick. Morbröder till mig dog, farmor, farfar, kusiner, grannar, vänner till mamma och pappa."