Min sons snygga gympalärare

Del 3

Hemma hos mig parkerade vi cyklarna med varsin kebabrulle i påsen som hängde på mitt styre.

Jag tyckte mig se en snabb blick från Milan på min rumpa i yogabyxor, när jag vände mig om utan att han var beredd. Vi gick upp i trapphuset och jag hoppades att hans blick var kvar där jag sett den förut, på min rumpa.

"Vad fint ni bor", sa han artigt och såg sig om i vår sparsmakade hyresrätt.

"Jag har inte riktigt hittat inspirationen här än", erkände jag. "Hyresvärden lät mig inte måla om eller så som jag vill, men jag hade inte så mycket att välja på när jag flyttade in så... det fick bli denna."

Han nickade tankfullt, låtsades som vanligt inte om när jag sa något självömkande. Jag tog fram vattenglas och tallrikar och installerade honom i soffan med sin kebabrulle innan jag gick in i duschen.

Jag inte bara duschade, jag lät den stå på medan jag rakade allt jag kunde, borstade tänder, filade fötter och klippte naglar i rask takt, lite rädd att han skulle hinna somna ute i soffan.

När jag kom ut hade han inte rört sin rulle, han väntade på mig. Jag gick förbi iklädd handduken och han såg lite besvärad ut, jag försvann in i sovrummet och tog på mig leggings och en oversizetröja.

"Är det fel att jag är här?" frågade han plötsligt, när vi precis börjat på våra kebabrullar.

Jag skakade på huvudet. Det kändes inte fel.

"För att du är Elliots lärare?" frågade jag, som om jag just kommit på det. "Nä, det tror jag väl inte."

"Jag måste nästan kolla vad det står i mina anställningspapper sen", log han generat.

Det gjorde mig glad. Det betydde i bästa fall att han inte brukade följa med ensamstående mammor till andra elever hem i vanliga fall. Eller? Herregud, tänk om han varit med Elliots kompisars mammor redan.

"Jag hoppas det inte är reglerat i dina anställningspapper vem du får äta kebabrulle med", sa jag och han småskrattade.

Jag sneglade på Milans perfekt bruna kropp, den jämna muskulaturen och det svarta håret, nyduschat och fräscht. Hade jag verkligen rätt att ställa krav på exklusivitet här, eller skulle jag kanske snarare vara tacksam om han ville ägna sig åt mig rent fysiskt? Inte göra detta så jäkla komplicerat, ställa krav och hålla på?

Jag kunde ju knappast kräva att en snygg tjugotreårig kille skulle älska mig och gifta sig med mig, jag måste sänka garden. Och förväntningarna på en fortsättning, som jag märkte redan smög sig på, dem måste jag också sänka.

Jag var skadad av mina långa relationer, tänkte jag. Det var den enda bana jag kunde tänka i.

Jag visste mycket väl att mina väninnor åkte land och rike runt för att ha engångsföreställningar med sina Tinder-dejter, äta frukost ihop dagen efter och sen åka hem och aldrig mer ses. Inget konstigt med det. Ny vecka, ny karl. Hela nätet var ett smörgåsbord. Jag skulle nog aldrig klara av att leva så, men jag njöt av Milans uppmärksamhet på gymmet och hans sällskap här i mitt hem, så länge det nu varade.

"Så, Milan?" sa jag. "Vad kommer det ifrån, ditt namn, är det Balkan eller...?"

Han nickade.

"Bosnien. Inte just namnet, hela jag kommer från Bosnien", log han. "Mina föräldrar är därifrån, flydde från kriget. Jag är uppvuxen här, syrran också."

Jag kunde inte få i mig så mycket mat, det kändes konstigt att äta kebab när allt jag kunde tänka på var att slita av Milan kläderna och få se hans bara överkropp. För det var precis vad jag tänkte på.