Min sons snygga gympalärare

Del 7

Min telefon vibrerade.

Okänd: "Städfascist hemma. Sportnörd. Dåligt morgonhumör. Finns mer."

Jag tittade på sms:et där jag satt vid mammas och pappas middagsbord några timmar efter att Milan släppt av mig. Jag rynkade pannan och kollade upp numret. Det var Milan som skrev! Snabbt la jag in numret i telefonboken.

Vår sms-konversation fortsatte:

Jag: "Vad menar du nu?" skrev jag tillbaka.

Milan: "Mina dåliga sidor. Du frågade. Det är dock inte en fullständig lista."

Jag log för mig själv. Tur mina föräldrar var ute i köket och hämtade saker, för jag kunde inte hålla tillbaka leendet.

Jag: "Hur fick du mitt nummer? Det ska inte finnas på nätet."

Milan: "Klasslistan."

Jag skrattade för mig själv. Självklart. Jag hann dock inte svara förrän mina föräldrar kom in med kastruller och formar. De öste upp mat åt mig och de ville gärna ha en uppdatering om hur det gick för Elliot i skolan. Och hur det gick med kärleken, för mig.

Detta var inte mina bästa samtalsämnen just nu. Jag gjorde dem besvikna på punkten kärlek, utan dåligt samvete, men när det kom till Elliot bröt jag ihop. Mamma och pappa blev inte bara ledsna, de blev rasande på Kristoffer.

"Jag visste att han skulle ställa till det redan när han parkerade sin gamla Ford här ute på uppfarten!" sa pappa tjurigt och pekade.

"Nåja", sa jag. "Utan Kristoffer skulle jag ju inte ha Elliot, så..."

"Han kan inte göra så här", sa min mamma beslutsamt. "Nej, Sofie, vet du vad? Jag ska ringa honom! Han ska få ändra sig, jag ska säga åt honom att..."

"Tack mamma, jättesnällt, men det vill jag absolut inte att du gör", försäkrade jag. "Vi löser det själva, han och jag. Vuxna, du vet? Sen... typ länge?"

Det var som om jag blivit deras lilla flicka igen efter att Johannes lämnat mig, från vuxen gift kvinna till någon som behövde tas om hand. De ville väl.

Mamma bet ihop och tjurade en stund medan pappa uppehöll sig vid tanken på Forden. Jag tror att pappas och Kristoffers oenigheter handlade mer om valet av bilmärke än om mig. Min mobil vibrerade i knät under bordet.

Milan: "Vart är du ikväll då?"

Jag: "Hos mina föräldrar på middag."

Jag pressade "sänd" utan att tänka och jag ångrade mig direkt. Fuuuck. Här satt jag och erkände att jag vigde lördagskvällen åt att äta köttfärslimpa med mina nypensionerade föräldrar medan Milan var ute och söp med sitt jämnåriga grabbgäng.

Milan: "Trevligt. Bor ni ihop eller?"

Jag skrattade rakt ut, bara sköt ut skrattet över bordet innan jag hann hejda mig. Där fick Milan sin revansch på mitt utspel om att han ännu inte skulle ha flyttat hemifrån.

Mina föräldrar kom av sig helt, mitt i sin klagolåt. De tystnade och tittade förbryllat på mig.

"Är det roligt, tycker du?" sa mamma stött. "Snälla Sofie, lägg undan telefonen när vi pratar om det här."

"Förlåt, nej. Jag bara... jag vet inte", sa jag snabbt. "Krisreaktion."

Så kom jag tillbaka till verkligenheten och sanningen jag försökte fly från. Elliot, älskade barn, vad jag skulle sakna honom.

När jag gick hemåt från mina föräldrar var jag nedstämd och hade tankarna på Elliot. Jag gick förbi gymmet och hämtade min cykel. Då kom jag på att jag inte svarat Milan på det sista.