Blåmärken, blåtiror och 2 par blåa ögon.

8: Ingen Zo inget liv.

•Lördag

På lördagen skulle Zach och Zoey träffas. Dom hade bestämt att dom skulle träffas vid ett kafé som hette "Rulle bulle".

Zach gick upp tidigt. Han ville inte riskera att försova sig. Han tog på sig en stickad tröja och ett par gråa jeans. (Det var vinter.) Som alla killar behövde inte Zach göra så mycket med håret. Bara dra lite med handen och SWIS! Så var det klart. Han tog den tidiga bussen till stan. Han skulle nämligen köpa blommor innan han mötte Zo. Han ville göra sitt bästa. Så att hon inte skulle sluta vara hans vän.

Han gick in i butiken och en äldre man kom fram till honom.

"Vill du ha hjälp, pojk?" Frågade mannan vänligt.

"Ehm, ja visst. Vad köper man för blommor om man vill säga förlåt?" Frågade Zach.

"Kom med mig." Sa mannen och började gå längre in i butiken. Dom kom fram till en vägg med massor av buketter.

"Välj en. Jag tror att ditt hjärta vet vilken bukett som passar." Sa mannen och gick iväg. Zach tittade på alla buketter. Alla var riktigt fina. Men det var en han fastnade för. Den hade röda och vita rosor, gröna blad och några mindre vita blommor. Han tog buketten och gick fram till kassan.

"Det blir 150 kr." Sa mannen.

"Du har ju inte tryckt in den i din apparat." Sa Zach förvirrat.

"Nej, men jag kunde tänka mig att det var den buketten du skulle välja." Sa mannen. Zach frågade inget utan la bara en hundralapp och en femtiolapp på bänken.

"Lycka till med din tjej!" Ropade mannen innan Zach hade gått ut. Zach sa ju inte att dom var till en tjej. Vilken märklig gubbe, tänkte Zach.

Han gick längs gatan och tittade på din klocka. 10 minuter kvar tills dom skulle träffas. Han skyndade på stegen lite. När han kom fram till kaféet såg han Zo sitta vid ett bord. Han öppnade dörren och satte sig vid bordet.

"Här." Sa han och gav buketten till Zo.

"Tack! Vad fina!" Sa Zo och krama om Zach. Zach ville inte att kramen skulle ta slut.

"Så, vad var det du ville prata med mig om?" Frågade Zo nyfiket. Zach tog två djupa andetag.

"Zo, det här kan förstöra våran vänskap. Eller inte. Men jag måste säga det..." Han tog Zoeys händer och fortsatte.

"Jag gillar dig Zo, mer än bara en vän. Jag, jag älskar dig Zo. Du behöver inte säga det samma. Men jag ville bara få ur mig det." Sa han och tittade ner i sin kaffe. Zoey drog bort sina händer. Vad sa han precis? Var det därför han hade blivit sån här? För att hon var ihop med någon annan. Hon la ett finger under hans haka. Lyfte upp den så han skulle se henne i ögonen.

"Var det du som slog ner Kasper?" Frågade hon allvarligt. Han försökte vika undan med blicken, men hon höll honom sten rakt.

"Ja. Det var jag." Sa han skamset. Hon tog bort fingret från hans haka.

"Trodde du att det skulle hjälpa? Att slå ner min pojkvän! Du kunde bara ha sagt hur du kände! Hur kunde du? Jag trodde du var en snäll kille. Men nej. Hela mitt jävla liv har jag trott att du var någon att ha. Men du är ingenting. Fan ta dig och dina "jag älskar dig". Ring mig inte. Messa mig inte. Bara låt mig vara." Sa hon och reste sig upp. Hon tog buketten och slängde den i soptunnan. Hon gick med snabba steg ut ur kaféet.

Ja, fan ta mig. Tänkte Zach och gick ut. Han gick till en park som inte låg långt bort. Ingen var i parken. Den var helt tom.

"Jag trodde att det var bra att säga sanningen! Om det finns någon jävel där uppe så är du en jävligt dålig människa! Du måste tycka att det är roligt att förstöra mitt liv! Du har jävligt dålig humor! För ingen skrattar! Fan ta dig, fan ta livet och fan ta mig!" Skrek Zach och tittade upp mot himmelen.

Han sprang. Han sprang men visste inte vart han skulle. Han ville bort, långt bort. Han hade sprungit en bit när han kom till en bro. En liten bro som låg mitt ute i ingenstans. Han gick upp på räcket. Nedanför låg det en å. Utan Zo ville han inte leva. Ett liv utan Zo fanns inte för Zach. Han räknade. Han räknade till sitt lyckonummer.

"1...2...3...4...5...6...7...8...9...10...11...12...13...14...15." Sen hoppade han. Men han träffade aldrig vatten ytan. Han öppnade ögonen och tittade upp. Där uppe stod en stark man och höll ett bra tag om Zachs arm. Mannen drog upp Zach igen.

"Vad fan håller du på med pöjk? Vill du ta livet av dig?" Frågade mannen. Mannen hade smutsiga kläder och en bil med flak stod bakom honom. Zach tänkte att det måste ha varit en bonde.

"Ja, jag vill ta livet av mig." Sa Zach ärligt. Mannen skakade på huvudet och la armarna i kors.

"Vad heter du pöjk?" Frågade mannen.

"Zach. Zach Tall." Sa han. Mannen förde Zach till bilen. Zach gick in i bilen och den började åka.

"Vart bor du, Zach?" Frågade mannen. Zach berättade sin adress och mannen körde vidare.

"Varför ville du ta livet av dig pöjk?" Frågade mannen. Zach undrade varför han undrade.

"För att den jag älskar hatar mig." Sa Zach. Mannen stoppade bilen.

"Det är bättre att ha älskat olyckligt än att aldrig ha fått älska." Sa mannen. Zach tyckte inte om det ordspråket.

"Om flickan du älskar inte älskar dig, så är du ingen att älska. När du har betalat dina synder kan du bli älskad. Inte före det." Sa mannen och började köra igen. Varför ska alla vara så visa förutom Zach? Devin, mannen i blomaffären och bonden är visa. Men inte Zach.

"Hur kan du veta?" Frågade Zach.

"För att jag själv ha älskat. Tro det eller ej, men jag har också haft en flicka som jag har älskat. Men hon är död. Och tro mig, bättre att den du älskar är din vän än ingenting alls." Sa mannen och stannade bilen. Zach tittade ut genom fönstret och där var hans hus.

"Tack." Sa Zach och gick ut ur bilen. Bilen körde iväg. Zach ska betala sina synder. Zach ska bli bättre. Och sedan ska han och Zo sluta fred. Han vill bara ha Zo som vän. Bättre det än att inte få ha Zo alls.