Just a player >> f.s

Kapitel 1- äckel

Leylas perspektiv'
Han är nog det mest avskyvärda människan jag känner, jag slapp honom i hela 6 år men mer fick jag inte. Felix Sandman är det som har hänt. Han har börjat på mitt gymnasium och jag orkar inte med att bli mobbad av honom mer. Fast Albin kan ju alltid vara till god hjälp, min kille. Han är nog den mest perfekta killen jag haft och jag kan lita på honom.
Just nu, här står jag, i korridoren ser jag att dörrarna öppnas och Felix kliver in.
'Fan' tänker jag.
"Men tjaa är det inte Leyla?" Säger han förvånad samtidigt som han kliar lite på sin örsnibb. Jag blev äcklad när han stod framför mig.
"Jo, kan man tänka sig?" Säger jag och lägger en hårslinga bakom örat.
"Märker att du har mer attityd en sist jag såg dig." Säger han och spottar på golvet. Jag tittar äcklat på honom och sedan går min väg.
'Äckel'
Medans jag går så ser jag en skugga i marken och jag tittar genast upp och då ser jag Albin och hans perfekta, kropp, hår, ögon allt helt enkelt. Jag kollar på honom med ett leende och kysser honom. Han kysser tillbaka och lägger sin hand på min kind och smeker mig där lite lätt.
Felix perspektiv'
Leyla var snygg må jag säga. När jag ser hon och den andra killen kyssas så vill jag bara drämma till honom. 'Skumt'
Jag fnyser till och går till min nästa lektion.
Så fort jag kommer in till No- Salen så kollar alla tjejer på mig, dreglandes. Det är det man vill 'eller hur?"
Jag sätter mig vid en polare som är ganska cool för min smak.
'Tja mannen, legat med någon i veckan?"
"Haha två bara men det duger antar jag." Sa jag och ryckte på axlarna.
Han kolla på mig med en flin.
Efter den långa lektionen så orkade jag inte med skolan så jag gick hem istället. Me på vägen såg jag en mycket speciell person, Leyla.
'Speciell?'
Jag ville hinna ifatt henne så jag jogga fram, hon kolla bak på mig och himlade med ögonen.
Jag vände mig om så att jag gick baklänges när jag var tillräckligt långt fram så jag kunde se hennes ansikte.
"Ehm hej" ' på riktigt Felix var det de ända du kom på?'
"Heeej..." Säger hon och kollar konstigt på mig.
"Vart ska du?" Fråga jag.
Hon stanna till och ignorerade helt mig fråga. "Hur kan det komma sig att du ens pratar med mig, du mobbade mig i 2 år och du tror helt plötsligt att jag har glömt bort det?!" Skriker hon.
Jag stod där helt stum och visste knappt vad jag skulle säga men jag försökte starkt med att komma på något, det har aldrig varit något stort problem för mig annars. Under en ganska kort väntan suckar hon och går snabbt iväg och jag står kvar på exakt samma ställe.