Det ingen märkte till min syster

Den där dagen i ettan

Allting började den där dagen i ettan, jag hade fått en ny sommarklänning av mamma och hade på den i skolan. Den var grå med färgglada fjärilar och gick till knäna, jag älskade den klänningen men nu kan jag inte ens se på den, nu 8 år senare får den mig fortfarande att må dåligt. Den dagen skulle jag för första gången få gå hem själv från skolan eftersom att tredjeklassarna, din klass, skulle på utflykt och våra föräldrar jobbade. På vägen hem stötte jag på en man, en ganska lång man, iallafall för den lilla 7 åringen som då var jag. Han var snäll och glad och ville att jag skulle följa med och kolla på hans hundar, de flesta barn hade sett det som ett varningstecken, men det gjorde inte jag så jag följde såklart med eftersom att jag alltid älskat djur. Vi började gå mot hans hus och jag började känna mig illa till mods, jag ville hem, jag gillade inte honom längre så jag sa att jag skulle gå hem för att min mamma väntade på mig men då sa han att hundarna var jättesöta och älskade barn men jag ville ändå inte. Och då förändrades han, hans leende försvann och han blev nästan arg, han tog hårt tag i min handled och började släpa iväg mig mot hans hus medan jag skrek och tårarna började rinna nerför mina kinder. Jag började kolla mig omkring för att se om det fanns någon som kunde hjälpa, jag såg folk, vuxna människor men ingen som hjälpte och det var den dagen jag insåg att jag inte var värt något och ingen älskade mig.

Än i dag har jag inte berättat för någon, jag har aldrig använt den klänningen efter det, jag sprang hem och grät, slängde iväg kläderna. Jag minns hur arg mamma var för att klänningen låg på golvet och den var nerfläckad, hon frågade inte ens varför, varför jag grät och blödde, varför jag slängde kläderna på golvet och varför jag inte vågade gå ut i veckor, 9 för att vara exakt, men jag är fortfarande rädd, det här var den första av tiotals våldtäkter som hänt mig.

(A/N bild från en på snapchat)