Jag slår upp mina ögon och det första jag får se är en rosa och orange himmel över de fluffiga molnen som flygplanet lugnt flyger igenom. Musiken i mina öron har tystnat för länge sedan så allt jag nu hör är planets tysta motor och snarkningarna som tillhör en äldre man några rader bakom mig. Klockan på min mobil visar kvart över fem, på morgonen, vilket betyder att det är mindre än en timme kvar tills planet landar hemma i London efter min långa resa från Chicago.
För några år sedan, fem mer exakt, efter mina föräldrars skilsmässa flyttade pappa dit - till Chicago. Han lämnade alltså mig här, tillsammans med min tre år äldre syster Brittany, och nu träffas vi nästan aldrig. Brittany är nu 22 år, egenboende och VD på ett framgångsrikt företag som säljer skönhetsprodukter över hela världen. Hon jobbar dagarna i ända och har inte tid till något annat än att sova och äta på fritiden. Alltså träffar jag knappt henne heller längre. Det är tur att jag har mamma. Hon skulle aldrig prioritera något eller någon före mig.
Jag sträcker på mig och börjar sedan köra mina fingrar genom mitt hår som tovat till sig en aning under min sovstund. En hårsnodd som sitter runt min handled sätter jag upp mitt hår i en hög hästsvans med innan jag sedan lutar mig tillbaka igen och ser ut genom det lilla fönstret.
Mina tankar tas över av alla förväntningar om den här kommande månaden hemma i London med mamma. Min allra sista månad hemma innan jag åker tillbaka till pappa i Chicago och bosätter mig där. Hon har lovat mig den mysigaste tiden för nästa gång jag kommer tillbaka är inte förens vid jul. Vi ska bland annat gå på bio, äta glass i Hyde Park och övernatta på taket. Allt som vi ska göra finns nedskrivet i en lista i min mobils anteckningar och varje gång jag läser den inser jag hur mycket mamma är både min mamma och min bästa vän. Sakerna som står på listan låter som saker som jag skulle ha gjort med vännerna som jag aldrig fick.
-
En stund senare landar flygplanet med en lätt bump på Heathrows flygplats i London. Den röda lampan släcks och snabbt knäpper alla passagerare av sig sina bälten för att gå ut och trängas i gången i väntan på att få gå ut. Jag gör som dem. Tar tag i min ryggsäck under sätet och tränger mig sedan ut i gången framför ett äldre gift par och bakom en kille som ser ut att vara i min egna ålder, kanske lite äldre. Han är lång och hans mörka, lite lockiga hår drar han en hand igenom innan han sedan vrider på sig för att plocka ner sitt handbagage från hyllan med samma hand. Från den vinkeln får jag syn på hans ansikte och hans ögon - gröna, lite blå, som upptäcker mig och tvingar mig att blygt se ner i golvet.
-
Flygplatsen är nästan tom på folk. De enda människorna som syns till, bortsett från alla passagerare från mitt plan, är de som är här för att ta emot oss. I mitt fall är det mamma och att missa henne skulle vara omöjligt för så fort jag svänger runt hörnet springer hon fram och slår sina armar runt mig. Jag gör detsamma och lutar min haka mot hennes axel, sluter mina ögon och andas in henne så välbekanta doft. Hur ska jag klara mig utan dessa kramar på andra sidan havet?
”Gick resan bra?” frågar hon och vi släpper greppet för att kunna se på varandra.
”Jag sov nästan hela vägen.” säger jag och börjar sedan gå vid hennes sida bort för att hämta min resväska.
-
I bilen på på parkeringen en stund senare sitter vi och äter pizza som är en aning ljummen, men ändå helt underbar efter den långa resan. Mamma har varit tyst enda sedan vi satte oss här och nu börjar tystnaden långsamt döda mig för jag vet vad den betyder - dåliga nyheter.
Jag suckar och lägger ner min halvätna pizzaslice i kartongen igen ”Bara berätta.”
Hon vrider på huvudet och ser på mig med sina mörka ögon ”Jag försökte att komma undan det, få någon annan att göra det men, de gick inte med på det. Jag är så ledsen.”
Förvirrat lägger fuktar jag mina läppar ”Vadå?”
”Jag måste jobba.” hon slår ner blicken på sina händer i knät ”De skickar mig till Skottland imorgon.”
Långsamt andas jag ut, försöker att inte bli alldeles för arg över att hon måste jobba på våran tid ”Du kommer väl hem till helgen, som vanligt? Det är ju inte så farligt. Vi har ju tre veckor till a-”
”Kenzie,” avbryter hon mig genom att lägga en hand på mitt knä ”, jag kommer hem två dagar innan du åker igen.”
Och bara sådär är jag, ännu en gång, utesluten och alldeles ensam.
YOU ARE READING
30 dagar
Teen Fiction"...och trettio dagar med dig var allt som behövdes." Kenzie, 18 år, har trettio dagar kvar i sin hemstad London, England innan hon lämnar allting bakom sig för att börja på college i Chicago, USA. Dessa trettio dagar vill hon fylla med minnen att...
