Shadow

Chapter 3

jag och Oscar satt under en filt och tittade på 'den otroliga vandringen' den var ganska underhållande och vi skrattade då o då för att vi har så dålig humor. det var första gången på 1 år som jag skrattat och det kändes härligt att göra det.
jag lutade mig på Oscars axel och jag kände hur smilegroparna åkte högre upp på honom.

när filmen var slut så kollade jag på klockan och den visade 17:11.
"jag borde nog gå nu" sa jag.
"ehm, okej" sa han och vi reste oss upp och gick mot hallen, jag satte på mig mina vita höga slitna converse och min tunna svarta jacka.
"ses vi snart igen, eller ska vi vänta 3 månader till?" sa han och vi båda flinade.
"vi ses snart" sa jag och tittade ner på mina skor.
"hejdå" sa jag och började gå.
"hejdå Saga" sa han och stängde dörren.
jag gick mot mitt hus för jag bodde typ 2km från Oscar.
jag tittade på träden som svajade i vinden luften var fuktig och oanvänd, de var ett vanligt väder i Holmes Chapel.
när jag såg mitt hus gick jag mot brevlådan och hämtade tidningen. jag tittade på förstasidan, Harry var på bilden och jag läste koncentrerat texten.

"efter en månads undersökning har forskare äntligen kommit på vad som hände Harry Styles den natten han dog utan för en nattklubb i USA, det -visar sig att det var ett mord, men vi vet inte vem järningsmannen är men det har vi gett ut till polisen. säger Anders Brown från undersökningen."

jag läste om texten flera gånger, Harry? Död?
det var då tårarna kom igen men det öste ner.
"NEJ!! HAAARRY!!" skrek jag över hela Holmes Chapel.
jag ramlade ner på marken och in i brevlådorna och ner på marken.
"HAARRY!!" skrek jag och grät i floder, jag hörde hur mamma kom springandes ut och höll om mig.
"Saga jag är här, allt är bra"
"nej det är inte bra" skrek jag och ställde mig upp.
"NI VISSTE ATT HAN VAR DÖD, VARFÖR SA NI INGET FÖR?!" skrek jag igen.
"vi ville inte att du skulle må dåligare" sa hon lungt.
"JAG MÅR JU VÄRRE NU, JAG HATAR DIG, JAG HATAR PAPPA!" skrek jag igen.
"kom in så kan vi prata ut"
jag kände hur tårarna bara kom fler o fler. jag tog tidningen och sprang iväg, jag bara sprang så långt mina ben orkade. tårarna öste ner och jag orkade inte snart springa mer.
när min ben inte orkade mig mer ramlade jag fram.
jag låg i fosterställning och bara grät. Min föredetta vän, min bästa vän, min bror var nu borta föralltid och jag kommer aldrig få se honom igen. det var det sista jag tänkte på innan allt blev svart.

Nu blir det lite intressantare va? haha vad kommer hända nu? rösta och kommentera gärna, skulle betyda guld för mig ;)