Shadow

Chapter 5

Sagas perspektiv**

"SAGA! Vakna, vi sticker om 2 timmar" sa mamma och jag reste mig upp och tittade ut, det var molningt ute o idag var det dags för en av mina värsta dagar någonsin, Harry skulle begravas. jag fick reda på de för 3 dagar sen och just nu kände jag en klump i magen. jag gick mot duschen och tvättade håret jag gick ut ur duschen och rakade benen. när jag fönat håret går jag mot mitt rum och mot garderoben och tog fram min svarta långa tunna klänning utan axelband. den hade mamma köpt till mig igår. jag gick mot min locktång och lockade håret. när jag gjort det så sminkade jag mig ganska mörkt vid ögonen.
när jag precis var klar med sminkningen så hörde jag mamma ropa.
"gumman är du klar? vi åker nu"
"kommer" sa jag och gick ner för trappan och in i hallen där mina skor stod.
jag, mamma och pappa åkte iväg mot bilen jag satte mig tyst i baksätet.
"mår du bra gumman?" sa mamma när de bara var hon och jag i bilen för pappa glömde nåt i huset.
"min föredetta bästa vän är död annars mår jag som vanligt" sa jag snabbt.
"är du säker på att du klarar detta? du får stanna hemma om du vill" sa hon.
"nej, det äg okej" sa jag och såg hur pappa kom mot bilen och hoppade in.
•••
när vi kom fram till kyrkan så var det massor med folk och nästan alla var klädd i svart, då passade jag iallafall in, vilket jag vanligtvis inte brukade göra.
när vi kom in så mötte vi Anne, Harrys mamma hon hade redan fått lite tårar i ögonen och det första hon gjorde var att krama om mig hårt utan att säga nåt, först kramade jag inte tillbaka men efter några få sekunder gjorde jag det.
"j-jag kan inte fatta att han är borta, min ende son e borta.." grät hon i min axel.
"min föredetta bästa vän är också borta, du är stark Anne. Du klarar de här" sa jag.
"tack sweetie" sa hon och började gå mot andra människor.
jag satte mig ner nästan längst bak och mina föräldrar syntes inte till. det kom in fler och fler människor och satte sig men ingen ville sitta där jag satt vilket var skönt. det var då mitt minne kom upp, av den killen så liknade Harry som bär. men jag måste nog vart galen, ja menar Harry ligger i kistan ju?

efter en stund startades orgeln och några män bar kistan in i kyrkan och alla tittade på kistan och jag kände redan hur tårarna brände under ögonlocken. skärp dig Saga, gråt inte. inte nu.

•••

"låt Gud välsigna honom, låt Harry Styles få ha det härligt, amen" sa prästen och alla gick ut ur kyrkan utom jag. jag tittade på kistan som stod där längst fram, tänk att Harry ligger där i. det är hemskt. tänk att jag inte ens fick säga adjö till honom.
jag ställde mig upp och gick fram till kistan, den vita kistan.
jag drog handen över den och hade bara lust att öppna den och krama om...liket.
men han ville inte träffa mig längre så jag har inget att göra med honom längre.
jag orkade inte med begravningsfesten så jag bestämde mig för att gå hem.
jag letade efter en busskur och ställde mig vid den som lyckligtvis tog mig hem. den skulle komma om 3 minuter. vinden blåste kraftigt och jag höll om mig själv för att slippa frysa, vilket inte hjälpte.
när bussen kom emot mig saktade den ner och jag väntade otåligt på att den skulle öppna dörrarna, när den väl gjorde de så hoppar jag snabbt in och sa att jag glömde busskortet och han nickade och jag gick in i bussen och satte mig på första lediga plats.
efter en stund fick jag ett meddelande av mamma.
"äru säker på att du inte vill stanna kvar på festen?"
"är redan påväg hem men tack ändå" skickade jag och som vanligt svarade hon direkt.
"okej, ses där hemma sen. gör inge dumt nu" skrev hon som hon alltid brukade göra.
"lovar" skrev jag och la sedan på.
när jag klev av bussen så gick jag inte hem, jag gick till bryggan för att utforska lite och förhoppningsvis få veta vem mannen är.

jag stod på bryggan, min plan va ingen plan direkt. jag skulle försöka få han att dyka upp på nåt sätt och sedan prata med honom.
"ehm.. hallå, mannen?" de lät ju inte klokt.
"du, snälla svara jag måste prata med dig."
inget hände, de var då jag kom på de, jag måste 'dränka mig själv' för att få han att visa sig.
jag tog av mig skorna, precis som förra gången och jag tog av mig jackan och sedan ställde jag mig på kanten igen.
'rädda mig nu' tänkte jag och hoppade i.
jag gjorde inget motstånd den här gången även om vattnet var iskallt så sjönk jag bara ner och väntade, de gick flera sekunder och mitt syre var nästan borta nu, och precis i sista sekund dök han upp, han hoppade i och tog tag i mig och drog upp mig.
den här gången var jag inte medvetslös när jag vaknade så när vi båda stod på bryggan stirrade mannen på mig med sina starka gröna ögon.
"vafan håller du på med egentligen?!" sa han och han var allt ifrån glad..

hej, förlåt för lång väntan, jag har inte haft tid att skriva o inga idéer heller, men nu börjar det hända grejer så nu kommer det bli roligare att uppdatera, hehe kommentera o rösta gärna så blir de roligare att skriva, xx