Bleka dagar

Hemlighet med läppstift

Kapitel ~8~

•Andre•

"Hur länge har du haft grönt hår?" Raspig röst. Hon röker också. Det var hon som bjöd mig en cigarett första gången. "Jag gillar det" hon drar med handen genom mitt hår. Jag ryser genom kroppen. Inte den behagliga rysningen utan den obekväma som uppstår när en fet spindel går över huden sakta.

"Varför säger du inget?" Jag ser mot dator skärmen. Google första sida är uppe. Känner den starka doften av parfymen krypa in i min näsa och får mig att må illa. Doften är för välkänd. Alltid den sen år tillbaka. Den väcker minnen. Det snurrar framför ögonen. Färgerna går ihop i en röra. Blicken stannar på henne. Faster. Hon ler brett.

"Jag lovar att inte göra dig illa" hon vänder på klacken och lämnar mitt poster fyllda rum. Mina händer täcker mitt ansikte och gråten blöter mina skakiga händer. Gråt inte fan. Du är patetisk.

***

Det är kväll. Faster ska sova i vardags rummet. Varför ser ingen min smärta? Hon kommer inte stanna kvar i vardags rummet hela natten. Varför har vi inte lås på dörrarna!? Kan inte tänka klart. Vi inte erkänna min hemlighet för mig själv den känns så overklig ändå vet jag att den kommer bli mer än verklig vilken natt som helst medan hon är här. Vägrar säga hennes äckliga namn.

Jag vill så gärna ringa Fanny och berätta allt. Be om att få sova hos henne tills faster gått. Men det skulle vara otänkbart även om jag bara skulle fråga om att sova hos henne i några veckor. Vill inte att hon ska veta. Fanny skulle aldrig se på mig på samma sätt.

01:18
Kan inte sova. Väntar in djävulen. Känslolös. Som att ligga på ett järnvägs spår. Helt hjälplös och medveten om att tåget kommer krossa än.

Ser siluetten i dörren. Ser up mot taket. Jag är större än henne starkare varför så svag i sinnet?
Utan ett ord sätter hon sig med benen på vardera sida om min kropp. Låssas att jag sover. Känner plötsligt hennes puffiga läppar mina. Dom läppar jag kysst för många gånger under åren. Fortsätter låssas sova. Hör hennes irritation och hennes slag är hårt. Det sticker i hela kinden. Öppnar blicken och ser åt sidan i rummet. Hennes fingrar tar kring min haka och riktar min blick mot henne. Hennes mörka hår hänger på vardera sida om våra ansikten som två väggar som stänger ute omvärlden. Hennes unga hy med det röda läppstiftet. Hon lutar sig fram mot mitt öra.

"Ingen hatar dig mer än mig" hennes ena hand knäpper up min pyjamas tröja med en snabb rörelse som att hon gjort det hundra gånger innan. Drar tungan över min nakna bröstkorg. Jag kan putta av henne. Jag kan slå till henne så hon inte kan andas. Jag har chansen att göra allt jag någonsin velat göra mot henne. Varför gör jag inget? Min kropp är som förlamad. Jag hatar henne.

"Jasså du har börjat skära dig själv?" Hon skrattar till sig själv. "Det borde du låta mig sköta" Hon drar fingrarna över ärren på min ena arm. Skiter i om hon ser dom. Hon är orsaken till dom. "Är du så feg att du inte vågar ta ditt eget liv. Du är sönder."
Ja. Du har rätt. Jag är sönder. Som ett glas som aldrig kommer bli helt igen hur mycket limm som används för att få ihop bitarna. Sprickorna kommer alltid vara kvar. Kyssarna går ner till nacken.

"Nej. Sluta!" Det får inte hända igen.

"Men jag har ju tagit med lite roliga redskap" ler oskyldigt mot mig.
Tar min knytnäve och slår till henne i ansikten. Hon ryggar tillbaka.

"Varför så jävla olydig nu helt plötsligt?" hon binder mina händer till sängen med ett läder rep. Förstår inte hur hon lyckades binda mina händer trots min styrka som slog mot henne så snabbt.

"Ingen behöver veta. Det här är vår hemlighet"