Bleka dagar

7-up & Nudlar

Kapitel ~3~

• Andre •

Kyssarna smälts samman. Händerna rör sig okoncentrerat överallt. Helena -my chemichal romance dånar i bakgrunden av rummet. Min hand är bakom Fannys nacke. Hon drar sin ena hand genom mitt gröna hår. Jag trycker mjukt men hårdhänt henne till mig medians vi sakta går genom mitt rum. Ingen hemma. Bra.

Hon för sina händer uppslängts med min rygg. Ryser. Hon drar ner mig mot sängen. Hon landar med en duns. Sätter mig på henne med mina ben på vardera sida. Våra tungor dansar i smaker av 7-up och nudlar. Hon knäpper upp bältet på mina byxor och letar med händerna efter kanten på min tröja för att dra av den.

"Nej" mumlar jag fram. Jag drar ner tröjan igen. Hon får inte veta.

"Vad? Vi har gjort det innan, du ville inte i förrgår heller"

"Jag vet" vill inte se på henne. Min blick placerar sig kort på asken som finns i skrivbordslådan. Den där djävulska asken. Min blick landar på lampan i taket.

"Förlåt"

•Fanny•

Vad är det med honom? Varför vill han alltid ha så ovanligt mycket kläder på sig när vi gör det. Drar min hand genom hans rufsiga hår. Ser up mot honom. Han undviker att se på mig. Mina händer tar tag om hans armar hårt. Vill dra ner honom mer till mig. Krama om honom. Säga att allt ska bli bra. Något blir synligt. Han rycker till och kliver av mig. Hastigt.

"Mm.. V-vill du ha något att eh..äta?"

"Vad var det?"

"Vad?" Skräcken syns tydligt i ögonen på honom. Sättet han rör sig på hastigt och tveksamt.

"På din arm" jag stänger av musiken med en snabb rörelse. Han drar ner ärmarna på hoodien mer än vad de var innan och fumlar med kanten av den.

"Det är inget"

"Ljug inte" känner paniken röra sig inom mig. Skär han sig? Är hans situation värre än vad jag trott?"

"Fanny det är inget allvarligt bara rivsår" han kunde inte må sig att säga det till mitt ansikte. Ryggen är vänd mot mig.

"Låt mig se" vill så gärna tro att det är en rivsår. Vill inte tro att han hatar sig själv när jag älskar honom.

"nej" tyst. Knappt hörbart. Som ett svagt mummel.

"SNÄLLA SÄG ATT DU TALAR SANNING" tårar bränner bakom mina ögon. För många frågor. Han gör inte så mot sig själv. Han får inte. Jag vill inte.

"Förlåt" tystare. Precis så man inte hör.

"Du behöver hjälp. Vad får dig att göra så mot dig själv? Hur länge har du gjort det?"

"Snälla sluta. Jag orkar inte, ville inte att du skulle få reda på det"

"Vadå orkar inte! Hur kunde jag varit så blind" mina ben hänger över hans höga säng. Händerna placeras över mitt ansikte.

"Skyll inte på dig själv jag var rädd att du skulle göra det" han river på ärmarna ovanpå jumpern.

"Förlåt" får jag fram. Han går rundor. Vet inte vart han ska ta vägen. Som att rummet krymper. Jag bryter tystnaden. "Hur länge har du gjort det?"

"Det kvittar" undra vad som pågår i hans hjärna just nu.

"Snälla?" Reser mig och går mot honom. Aldrig har jag sätt honom backa ifrån mig sådär innan. Tveksamma steg bak.

"Några månader" viskning.

"Du måste till en psykolog"

"N-nej, allt håller på att bli b-bättre! Pappa arbetar mindre och...aa" hans röst bär inte. Den spricker och sväljer.

"Säkert?

"Ja" kort svar.

"Men jag förstår inte varför du gör det? Måste ju finnas en kärna till ditt psykiska tillstånd. Räcker ju oftast inte med att pappan jobbar mycket och att mamman stack"

"Släpp det, okej?"

"Jag vill bara att du ska må bra. Vet någon mer om ...det här?"

"Nej, Fanny, jag vet att du vill väl men sluta fråga så jävla mycket" han vänder sig om och går ut ur rummet.

"Skulle du ha något?"