Mitt bästa misstag (the fooo fanfic)

kapitel 7

Kapitel 7

”Skynda då!” skriker Omar och jag hör hur några snabba steg snabbt försvinner bort från mig.

”Får vi kolla nu eller?” mumlar Felix lika surt som innan och Ogge suckar högt innan jag hör små prasslande ljud från ett tyg. ”Äntligen!” skriker Felix högt och jag hör tätt där efter hör jag hur Ogge mumlar något om min ögonbindel till Frida och inte många sekunder senare är även den av.

Synen jag möts av är Omars ryggtavla och hans lockiga svart hår som guppar i takt med att han snabbt försvinner upp för en kulle och sedan ner bakom den. Felix står och stirrar på dom båda Oscar som båda står med varsitt väldigt nöjt flin på läpparna. Frida står med ett överlägset leende på läpparna och ler brett mot mig.

”Känner du igen dig?” ler hon och höjer lätt på hennes perfekta plockade och ifyllda ögonbryn. Frida hade alltid varit en av dom tjejerna sm bryr sig oerhört mycket om både stil och utseende. Dock var hon också en av dom få som verkligen var bra på det och kunde på något magiskt sätt alltid få det att se snyggt ut och även naturligt hur mycket smink hon än använder. Detta är en talang som jag aldrig har haft och aldrig kommer ha. Jag höll mig till min mascara, min concealer, puder och ögonbrynspenna och ibland om jag ville göra allt lite extra fint och hade den lilla extra tiden la jag även till lite eyeliner och kanske något läppstift i någon naturlig färg. Mer än så blev det aldrig. Då fick jag det bara att se ut som att jag hade tagit allt smink jag har och någonsin ägt och slängt allt i en kletig och kladdig hög mitt över mitt ansikte för att sen ha smetat ut det med mina fingrar till ett någorlunda jämt lager. Jag drar mig tillbaka till verkligheten och slänger två snabba blickar runt om mig för att koppla platsen till något avlägset minne och förhoppningsvis komma på vart det är dom här fyra galningarna har för mig och Felix.

”Klart som fan att jag gör.” ler jag glatt mot Frida och hon ler minst lika glatt tillbaka. Vi var på det där avlägsna lilla berget som inte ligger långt bort ifrån Felix hus. Det var hit jag och Axel alltid brukade gå då han fortfarande var kvar i Stockholm då vi behövde snacka om något eller bara va för oss själva, med bara varandra någon gång sådär ibland. Det var också hit jag och Frida hade börjat gå efter det att Axel hade försvunnit med våra dåvarande problem, men det var även hit som Felix hade tagit mig den där kvällen sent i mars då han hade berättat hur mycket han älskade mig. Detta är och var har alltid varit en plats som betyder väldigt mycket för mig därför kändes det inte mer än rätt att jag och Felix skulle fira vårat ett års förhållande just här.

”Kom.” ler Frida och tar ett löst grepp om min handled och går i ett litet tåg efter båda Oscar som redan har börjat vandra upp för den lilla kullen. Tätt bakom mig och Frida går en surt mumlande Felix med armarna kors över bröstet och fast besluten om att inte ägna en ända utav oss som var här ett ända litet leende eller en liten blick. Hans ögon var som fastklistrade på marken och vägrade släppa taget om den.

”Va fan gör vi här?” mumlar Felix i mitt öra bakifrån fortfarande utan att höja blicken det minsta lilla. ”Kan vi inte bara dra någonstans? Bara du och jag?” Jag flinar tyst för mig själv och ser hur en liten sten som Felix hade sparkat till med sin röda sko sakta rulla förbi mina fötter.

”Men dom har ju fixat massor.” viskar jag lågt tillbaka.