Mitt bästa misstag (the fooo fanfic)

kapitel 10

Kapitel 10

Jag skrattar lågt för mig själv åt Frida innan jag försiktigt tar mig tillbaka till min ursprungliga plats på filten mellan Felix och Ogge. Försiktigt placerar jag ett falskt leende på mina läppar dock verkar jag inte riktigt övertyga Ogge då han ger mig en fundersam blick. Lite halvt smidigt halvt osmidigt slår jag mig ner på knäna och en hög suck lämnar mina läppar. Vad fick honom att tro att han kan komma tillbaka nu? Bara sådär? Utan någon förvarning?

Direkt när jag har slagit mig ner på filten lindas Felix starka armar runt min midja men jag slår nsabbt bort dom och han ger mig en ledsen min. Han putar lätt med underläppen mot mig men jag vänder bara på huvudet och försöker ignorera honom.

”Älskling vad är det?” Felix ger mig en fundersam blick och lägger försiktigt en lätt hand på min axel och vänder runt min överkropp så att jag kan kolla in i hans ögon. Direkt när jag ser Felix känner jag hur mina ögon vattnas lätt.

”Felix?” mumlar jag lätt och han nickar leende mot mig. ”Felix, jag älskar dig.” han ler stort mot mig innan jag omfamnar honom i en lång kram.

”Elin.” Frida avbryter försiktigt våran kram och jag hör på hennes röst hur osäker hon låter. Jag inser direkt att detta måste vara oerhört hemskt för henne också. Båda våra liv har funkat underbart ända sedan ett halv år tillbaka och så kommer detta. Ett litet sms på sex rader och fullständigt fuckar upp hela våra liv.

Jag släpper sakta Felix och min kram och vänder mig om och möter Fridas blick. Med snabba handrörelser och lite mimande förstår jag snabbt vad hon menar. Ett nytt sms.

”Skynda dig!” säger Frida otåligt och så snabbt jag bara kan försöker jag desperat ta mig fram mellan alla armar och ben som ligger uträckta lite överallt på filten.

”Jag kommer jag kommer.” mumlar jag och kollar upp på Frida i en millisekund. Den millisekunden var också det ända som behövdes för att jag skulle tappa kontrollen över mina rangliga ben och trampa fel. Rakt på Oscars hand. Han svär till och jag mumlar snabbt ett lågt förlåt till honom men det ända svar jag får är en sur Oscar som blänger argt åt mig. Jag ger honom ett oskyldigt leende innan jag med ett enda stort kliv tar mig fram till Frida.

”Detta är ett akut läge! Och när jag säger akut läge menar jag inte akut läge utan akut akut läge.” Frida spänner blicken i mig som för att checka att jag verkligen fattar och jag nickar tyst som svar. Allas blickar var riktade mot mig. Eller så var dom riktade mot Frida. Jag var inte riktigt säker. Men dom var i alla fall riktade mot vårat håll och allas uppmärksamhet var även riktade mot oss. Alla satt bara och väntade på att Frida skulle bryta den pressande tystnaden och berätta vad som hade hänt.

”Men säg då!” skriker Omar otåligt. Utan att svara vrider Frida snabbt om sin mobil så att bara jag kan se och bakom mig hör jag små otåliga andetag som flåsa mig lätt i nacken. Försiktigt vänder jag mig om och möts av åtta små nyfikna ögon som satt och lite halvt diskret försökte läsa över min axel. Jag ger Omar, Ogge, Oscar och Felix var sin misstänksam blick och dom alla ler ursäktande mot mig.

”Vad? Vi är också nyfikna.” ursäktar sig Felix och jag rullar lätt med ögonen åt dom. Så typiskt The Fooo att alltid vilja veta allt hela tiden. Även om det inte alltid var gjort eller tänkt för dom att se de.