Jag lät honom försvinna in bland träden innan jag gick med snabba steg efter honom. Det ända jag hörde från honom var hans tunga steg, och jag kunde se hans fotspår på stigen som leder ännu längre in i den mörkare delen av skogen.
"Caspian? Ropar jag ut men får inget svar. "Kan du vänta så vi kan prata?" Jag hör ett muttrande och snart är jag i kapp honom. "Det jag sa förut jag menade inte att såra dig, jag vet inte varför jag sa det" Säger jag till honom och han vänder sig om mot mig. "Ursäkten är mottagen" säger han och fortsätter gå genom skogen.
Jag går efter honom, och snart stannar han igen. "Det är en labyrint" säger han och vänder sig om mot mig. "Följer du med mig?" Jag nickar och tar kommentaren att han menar att vi kan prata ostört och följer efter honom in i den gröna labyrinten. Efter flera minuter av tystnad kommer vi fram till vad jag tror är labyrintens mitt.
"Vi är framme" säger Caspian och sätter sig på en av dom vita bänkarna som fanns där. Jag sätter mig bredvid honom och tittar mig omkring. "Så vad...umm...gör vi här?" Jag visste inte vad jag skulle säga och nu kanske Caspian tror att jag är nervös i hans sällskap. Han tittar på mig en stund innan han svarar. "Jag vet inte om min far vet något, men jag har hört av några i tjänstefolket att han planerar något för er...och jag vet inte om det är något bra eller dåligt. Så håll ögon och öron öppna för vad som helst."
Jag såg direkt att det inte var det han igentligen ville säga. "Jag kan se när någon ljuger eller inte säger det dom vill säga...så, vad ville du igentligen säga?" sa jag och reste mig från bänken och går mot en av rosenbuskarna som var planterade på andra sidan.
När jag kommer fram till busken vände jag mig om och såg att Caspian inte var kvar på bänken. Tusan, jag gjorde det igen.
Men snart hör jag hur det praslade till och snart var han tillbaks på bänken.
"Vart gick du?" Frågar jag honom och han tittar ner på sina händer som ligger spända på hans ben. "Jag har suttit här hela tiden" säger han och tittar upp från sitt knä.
Jag vänder min blik mot busken med rosorna och plockar några till mitt rum i slottet. "Var försiktig!" hör jag Caspian säga medan jag plockade några till. När jag hade plockat en lagom stor buket gick jag tillbaks till bänken och satte mig bredvid honom.
Han hade fortfarande inte svarat på min fråga så jag ställde en ny: "Kan du inte berätta något om dig själv?" Frågan fick Caspian att rycka till men han börjar berätta om sin livshistoria:
Han föddes en sen stormig kväll och hans far Kungen var ute och kollade till en by som behövde hjälp. Så hans mor Drottningen bestämde hans namn: Caspian. Efter hans far och farfar.
"Två år efter det föddes min lillasyster och hon fick namnet Susan efter min fars första kärlek" sa han och tittade på mig. "Kan du inte berätta något om dig själv?" Frågar han mig och ställde sig upp från bänken, han räcker mig sin hand och hjälper mig upp på fötterna.
"Jag föddes en tidig morgon mitt i sommaren, och min mamma berättar alltid att det var en av dom vackraste dagarna hon har upplevt" Hon berättar om sin bror, sin mamma och om sin mormor och hennes tre äldre syskon.
