En morgon som vilken morgon som helst skulle jag och min bror till skolan och då måste vi åka tunnelbana, och enligt vår farmor så är det samma tunnelbana hon åkte när hon var tonåring.
Tunnelbanan har ändrats sen mormor var tonåring men det är fortfarande en tunnelbana.
Och idag råkade vi gå hemifrån för tidigt så vi var tvungna att sitta och vänta på våran tunnelbana tåg.
"Kan du sluta?" Frågar Louis. "Sluta med vad?" Frågar jag. "Jag har inte gjort något" Och då kände jag att hela min kropp rös, men jag vet inte från vad. Och plötsligt började det blåsa kraftigt, så kraftigt att väggarnas kakel flög av men vi stod stadigt på marken medan detta hände.
Sen var vi inte kvar i tunnelbanan. Vi stod i en stor grotta och utanför var det en lång fin strand.
Vi gick ut från grottan och tittade oss om kring. Hemma i London var det sen vinter så det var ganska kallt, men här var det sommar på hög nivå.
Så vi började att ta av oss våra jackor och strumporna i skorna, vi la dom på stranden så länge.
"Hur länge ska vi stanna här, tror du?" Frågade Louis tillslut efter vi hade vadat fötterna en stund. "Jag vet inte" svarade jag. "Men mormor berättade att hon och hennes tre äldre syskon, hade varit i tunnelbanan och sedan hade dom hamnat i en stor grotta. Precis som vi gjorde."
Från igenstans stod det plötsligt flera människor alla män, och tittade på oss. "Vilka är ni? Och vart kommer ni ifrån?" Frågade en av männen i rustning. "Vi är Louis och Lily Smith och vi kommer från London" svarade jag åt både mig och Louis. "Ni måste följa med oss till Kung Caspian X"
Utan att hinna svara tog dom tag om våra armar och dra upp oss på deras hästar. Snart satte hästarna av i trav. Våra jackor, strumpor och andra klädesplagg som var för varma låg kvar på stranden.
Någon timme senare kom vi fram till en stor borg. "Välkomna" sa ryttaren som red längst fram. Så snart vi kom in genom borgens portar stängde dom dom, jag tittade mig omkring.
Jag öppnade munnen för att fråga ryttaren som satt framför mig en fråga, när han stannade hästen och hoppade av.
Snart var vi vissade genom vissa delar i borgens slott. Dom drog oss igenom en vacker trädgård när jag såg honom. En kille som stod och tittade mot vårat håll men vände sig snart och gick.
Vem var han? Och känskan jag fick, var det något annat bakom det? Jag han inte tänka mer på det innan vi var in i slottet igen.
"Snart ska ni få träffa kungen" sa mannen som gick först och alla andra gick sin väg vart dom tog vägen vet jag inte. Snart öppndes ett par stora dörrar och mannen föste oss in och stängde dörrarna.
Längst bort i salen dom befan sig i satt en man och kvinna i var sin tron och stirrade tillbaks på dom, det var en pinsam tystnad i flera minuter, innan mannen (som jag tror är kungen) ställde sig upp och började gå mot oss medan han pratade:
"Så kul att få träffa några andra personer från den andra världen" När han stannade stod han tre meter i från oss. "Jag hoppas att mina män inte var allt för otrevliga" Han tittade på sin drottning som snart stod vid hans sida.
Louis fick tillbaks talförmågan och svarade kungen: "Det var en liten skumpig resa, men dom var inte otrevliga" Jag såg att han blev lite röd i ansiktet, innan han titta ner i golvet.
"Vi ska se till så ni för var sitt rum och nya kläder så ni smälter in" Kungen klappade sina händer och snart stod det en man och en kvinna bredvid dom. "Mira och Marko, vissa våra gäster till deras rum och hjälp dom med kläderna"
Mannen tog tag om Louis axel och fick honom att följa med, medan kvinnan tog tag om min arm och drog mig med henne. "Och föresten jag heter Caspian X" han kungen säga innan dörrarna stängdes bakom oss.
Kvinnan och mannen drog oss åt olika håll och vi han inte ens säga hej då innan vi blev separerade. Första gången på flera år som vi inte var i närheten av varandra.
Efter ett tag släpte kvinnan min hand, men fortsatte med samma tagt vidare genom korridoren.
"Skulle du vilja berätta lite om Narnia?" frågade jag tillslut. Hon vände sitt huvud mot mig och granskade mig innan hon tittade tillbaks mot dörren som hon styrde sina steg.
"Ja, det kan jag göra." Svarade hon. "Men först måste vi göra dig i ording" Det kändes som flera timmar av förberedelser för att fixa till mig, men efter ett par timmar var kvinnan färdig med mig.
"Så, nu är du färdig" svarade hon med en liten beondran i rösten. "Jag kan berätta lite om Narnia för dig" Hon satte sig på min säng och klappade med sin hand på täcket bredvid henne. Jag gick så snabbt jag kunde bort till sängen.
"Narnia är ett tusen årigt land som har alltid varit fullt av liv, men det har varit svåra tider." Hon fortsatte att berätta om Häxan som förvandlade folk till sten om dom inte behövdes mer, men tillslut besegrades hon av Aslan.
"Aslan är ett lejon som inte stannar så värst länge varje gång, som sagt han är inget tamt lejon" Precis när hon hade stängt munnen knackade det på dörren.
"Mer hinner jag inte berätta, men jag är säker på att min kung kommer att berätta allt du behöver veta" Hon ställde sig upp och slank ut genom dörren samtidigt som en ung man kom in genom dörren.
Det var pojken från trädgården, som jag såg tidigare.
"Ursäkta om jag stör men kungen vill träffa dig och din bror genast" Pojken tog min hand och hjälpte mig upp från sängen. Jag kände hur mitt ansikte blev rött så jag tittade snabbt ner i golvet.
"Min far, kungen gillar inte att vänta så vi måste skynda oss" prinsen tog min hand igen och drog mig bokstavligen mig ut från rummet.
När vi kom ut i trädgården släppte han min hand och forsatte genom trädgården. Längst bort i trädgården stod kungen och min bror, dom slutade att prata när dom hörde hos komma.
"Så ni kom äntligen" kungen hade ett leende på läpparna och det lungnade mig en smula. "Förlj med mig, ni ska få se en bit av Narnia från en perfekt vy" Kungen satte av i ganska hög tempo för sin ålder. Och snart hade vi kommit fram till en lång och bred balkong.
"Var inte rädda, det är okej att gå fram till reket" Kungen tog min och min brors händer och läde oss fram till kanten.
Och vyn var helt fantastisk, kungen hade inte ljugit om den. Jag vände mig om för att se om prinsen var kvar, och mycket riktigt stod han backom sin far. Han tittade på mig och gav mig ett litet leende, som jag snabbt besvarade innan jag tittade ut igen.
"Vad vackert det är!" sa jag och min bror i munnen på varandra. Kungen och prinsen gick fram och kungen lutade sig mot räckert.
"När man tittar ut här kan man nästan glömma alla hemskheter som har hänt här och håller på att hända" han sa det med en sorgsenhet i rösten som får en att nästan gråta själv av medlidan. Vi tittar alla på kungen med stora ögon.
"För några år sedan, började många narniarnerna att försvinna spårlöst och deras familjer ville veta vart deras nära och kära har tagit vägen, så vi började att sända ut soldater för att söka upp dom. Men tyvärr kunde vi inte hitta alla"
"Men vet ni varför dom försvann?" frågade min bror efter en lång tystnad.
"Ja, några av dom narniarner vars förfäder slogs för Häxan vill ha tillbaks makten. Och försöker att få den genom att skapa en arme som ingen kan slå" Kungen sukade av frustration och tittade ut över landet som funnits så länge.
"Så vad ska ni göra?" frågade Lily efter att ha varit helt tyst. Kungen tittade på mig och granskade mig som om jag vore helt dum i huvudet. Det gjorde mig så arg att jag vände mig om och gick med stora steg in i en annan del av trädgården.
