LÅT MIG inte GÅ

Kapitel 5

Idag är det dags för första skoldagen i den nya skolan. Jag ska ha sällskap med Sofia idag och antagligen resten av veckan så att hon kan visa var skolan är. Men jag har varit tydlig med henne att jag inte vill eller behöver att hon ska se efter mig i skolan. Jag kan ta hand om mig själv och om jag behöver hennes hjälp frågar jag.

Jag tar ut tandborsten ur munnen och spottar. Jag kastar en snabb blick i spegeln i badrummet. Jag har utsläppt hår och det mörka håret har vågat sig i topparna, jag har en ganska lätt sminkning, conciler och mascara. Jag tvekar en halv sekund om jag ska sätta upp mitt hår i en toffs. Men jag struntar i det utan sköljer tandborsten istället och sätter tillbaka den i muggen som står bredvid kranen. Jag har ett par mörkblå jeans och en svart långarmad tröja - inget speciellt. Jag går ut ur badrummet och tar min väska som ligger slängd på min obäddade säng. Jag går upp för trapporna och Sofia står vid dörren och packar sin skolväska. Jag drar på mig min mörkblåa vinterjacka och en grå tajt mössa. Sofia drar på sig sin klarröda jacka och sen öppnar hon dörren och kliver ut.

"Hejdå" ropar hon med en penna i munnen in i huset. Hon nickar med huvudet åt mig att komma och jag följer efter henne. Hon stänger sin väska och jacka innan hon tar ut pennan ur munnen. Det blåset svagt och hela marken är fylld med is och snö. Efter tre korta sekunder i kylan börjar snön bita i mina kinder och jag känner hur de blir rosiga. Vi går under tystnad till skolan och när vi kommer fram erbjuder Sofia mig att lägga mina saker i hennes skåp med jag avslår. Jag har inget emot att bära runt på mina grejer men Sofia insisterar. Jag har både idrottsväska och en vanlig, plus min vinterjacka. Vi går till lektionen, Sofia tar med en mapp och penna och jag med ingenting. Första lektionen är SO och sen har vi idrott. Eftersom det är i början av vårterminen är första skoldagen efter jullovet en helt vanlig skoldag men vanliga lektioner.
Sofia kliver in i klassrummet och jag hör hur hon snabbt hittar till sina kompisar. Jag tar ett djupt andetag innan jag går in i klassrummet. Ingen tittar åt mitt håll. Ingen bryr sig. Jag tittar mig omkring osäker om var jag ska ta vägen, jag har gjort det här många gånger, men det blir inte enklare för varje gång.
"Alisha" jag hör Sofias röst och möter hennes blick. Hon nickar åt mig att komma vilket jag gör. Jag bad henne att inte ta hand om mig men just nu är jag ganska glad att hon gör det. Bara dem första dagarna, sen klarar jag mig själv.
När Sofia sa mitt namn högt börjar några titta upp och då märker dem mig. En ny tjej. En främling. Fler och fler börja vända sin blick mot mig. Vissa vänder bort blicken på direkten och återgår till sina samtal och tänker inte mycket mer på mig. Andra skannar mig från top till tå.
Jag vet vad de tänker.
Vem är hon? Känner vi henne? Är hon ny? Vad heter hon? Är hon cool?

Och så vidare.

Jag möter ingen blick under de få sekunderna som de va på mig. Efter några sekunder till återgår alla med vad de höll på med innan.

Sofia sitter med tre andra tjejer. Bänkarna är vända framåt två och två mot tavlan men de har flyttat stolarna så att de står runt två av bänkarna.
"Ta en stol och sätt dig, Åke kommer nog snart. Men du kan sitta här så länge." Säger Sofia snällt och jag drar dit närmaste stol och sätter mig på den. "Hörni det här är Alisha, hon som jag berättade om? Som skulle flytta in hos oss." Förklarar Sofia och de tre tjejerna nickar som att bekräfta att de kommer ihåg att hon berättat det innan.
"Hej" säger tjejen som sitter bredvid Sofia. Hon har stora bruna ögon som är omringade av långa svarta ögonfransar och brunt hår till axlarna som ramar in hennes runda ansikte. Hon bär ett vit stor tröja med ett par blåa tajta jeans. "Jag heter Ida" säger hon med ett leende.
"Hej" svarar jag och ler tillbaks. Jag antränger mig för att försöka se extra intresserad ut och snäll. "Vad heter ni?" Frågar jag dem andra två för att hålla konversationen igång.
"Alva" säger en tjej med gröna ögon och sandréfärgat hår. Hon verkar inte alls lika entustiastisk som Ida men hon tränger fram ett snabbt leende som försvinner efter några få sekunder.
"Clara" säger den sista tjejen. "Med C" hon skrattar till lite men med sina bruna ögon fästa på mig. Hon har samma ljusbruna hår som Sofia men hennes hår är minst en decimeter längre.
"Jag tror att du kommer gilla Åke" säger Sofia och jag ser frågande på henne. Men hon bara rycker på axlarna. "Jag vet inte varför det bara känns som det."
"Han kommer antagligen gilla dig mer än mig." Mumlar Clara surt men man hör spår av skoj i rösten.
"Varför då?" Undrar jag.
Sofia skrattar. "Han gillar inte Clara." Säger hon för att få mig att förstå bättre.
"Det är en underdift" fnyser Clara. "Åke hatar mig fortfarande!" Jag ser frågande på henne.
"Jag kastade ett pappersflygplan i klassrummet EN gång" förklarar hon och Ida flinar. Ida lutar sig fram mot mig.

"Åke, läraren, är väldigt sträng och jobbig." Säger hon med en låg röst. Hennes blick faller bakom mig och en man i femtio års åldern kommer in. Volymen i klassrummet sänks drastiskt och alla återgår till sina platser och drar tillbaka stolar. Jag ser mig omkring, osäker var jag ska sitta.
"Sitt kvar här bredvid mig så länge." Säger Sofia till mig och jag nickar. Ida går från platsen bredvid Sofia och en kille med brunt hår sätter sig där.
Läraren, som jag antar är Åke, skannar klassen snabbt innan han sätter sig vid sin kated. Han har ett snällt ansikte enligt mig och jag fattar inte varför hela klassen verkar vara rädd för honom. Han sätter på sig ett par läsglasögon samtidigt som han tar fram en tjock svart pärm med en grön rygg. Han letar i pärmen innan han tillslut hittar. Han tar fram en penna och läser det första på sidan.

"Ludvig?" Ropar han med en mörk vass stämma. Jag hoppar till av det plötsliga ropet. Jag ser mig omkring om någon annan hoppade till men ingen är speciellt berörd. Han ropar upp resten av namnen på listan med samma mörka vassa ton. Alla förutom två stycken var här. Han ställer sig upp och hans blick faller på mig. Sedan tittar han på resten av klassen.

"Ni har fått en ny klasskamrat" säger han och alla i klassen ser sig omkring. "Ställ dig upp" hans röst är lite mjukare när han säger det till mig och jag ställer mig försiktigt upp även fast nästan alla redan hade sin blick på mig. "Varsegod, scenen är din" mumlar läraren och jag drar ihop mina ögonbryn. Vad ska jag säga?

"Um... Hej, jag heter Alisha" börjar jag och ser att Ida ler mot mig. "Jag har precis flyttat hit och bor i en fosterfamilj, Sofias familj." Jag tvekar när jag säger det sista lite men kollar snabbt runt på de i klassen. Dem flesta undrar nog varför jag bor i fosterfamilj nu. Växte jag upp på ett barnhem? Är jag föräldralös? Blev jag misshandlad hemma och blev bort tagen av socialen?
Jag låter dem undra. Det är en ganska dålig historia att berätta nu och jag vill inte ha deras medlidande. "Det är typ det." Avslutar jag. "Jag är inte så intresann", mumlar jag. Inte för att jag är blyg eller tycker att det är obehagligt att alla stirrar på mig, utan för att jag inte orkar komma på med onödig fakta om mig själv. Jag sätter mig ner och hör hur några i klassen börjar viska. Jag rycker till när Åkes djupa röst kommer från ingenstans.

"Tack" säger han trött och hans ansikte som såg snällt ut för bara en liten stund ser nu väldigt argt ut.

Han börjar prata om andra världskriget. Det nya kapitlet som klassen ska börja med. Han går igenom lite översiktigt om vad vi kommer att jobba med och säger till tre killar minst tre gånger var under lektionen. Det är som om de har en tävling om vem som kan få mest tillsägelser. Varje gång jag ser Åke spänna sin blick någonstans bakom mig så suckar jag. Tre sekunder senare ryter han något i stil med "Amen vafan Philip nu räcker det! Sitt ner och var tyst". Efter att Åke har rytit på någon av de tre killarna så är klassen helt knäppt tyst i fyra väldigt långa sekunder. Visa av eleverna vänder sig till och med om och himlar med ögonen åt den som fått Åke att skrika. Efter en väldigt lång timme av SO så är den slut. Jag räknade till och med hur många gånger Åke sa till någon att vara tyst och jobba, men jag slutade räkna efter 9 gånger på den första halvtimmen. Det är så himla överdrivet. Vad är så svårt med att sitta ner på plats och vara tyst när läraren har en genomgång? En eller två gånger förstår jag, men nio gånger på en halvtimme?

Nästa lektion är idrott, jag är inte så bra på alla sporter men jag gillar att röra på mig. Det ger en härlig känsla när man har varit aktiv och är iallafall lite svettig eller känner att det man nyss ha gjort ha gjort ett avtryck. Men jag inte alls bra på gruppsporter, antagligen för man måste sammanbeta med andra som är jobbiga. Jag är mycket bättre på sporter där jag får visa vad jag kan göra själv. Alltså sporter som innehåller mindre lagsammarbete.
Det blev hinderbansstafet. Springa runt i gympasalen över hindrerna så fort så möjligt för att ge personen som står längst fram i sitt lag en klapp på axeln eller något så att hen kan börja springa. Tills lektionen är slut. Vilket kändes alldeles för lång tid.