LÅT MIG inte GÅ

Kapitel 4

När jag kommer in genom dörren har snön smällt ännu mer och halva mitt hår är blött och är fylld med flera klumpar som är hälften snö hälften is.

Jag sparkar irriterat av mig skorna eftersom jag fortfarande är förbanad på han som tacklade och för att de är dygnsura. Ja, jag vet att jag sprang med ögonen slutna men han sprang in i mig, tacklades, jag sprang inte in i honom - plus att han bara stod där och flina elakt mot mig så det var säkert med mening om man räkar avståndet mellan hans mungipor och hans blåa ögon. Han dyker upp i mitt huvud med sitt stora flin vilket får mig ännu mee irriterad.

Anna kommer från vardagsrummet in i köket och ser på mig med en orolig blick medan jag tar av mig tjocktröjan och plockar ur snöklumparna ur mitt hår.

"Oj, är du okej? Vad hände? Halkade du?" Frågar Anna oroligt.

"Ja jag halkade" ljuger jag och ser med en skamsen blick på henne för att det ska bli mer trovärdigt. Jag tänker inte vara som ett litet barn som går och berättar för närmaste vuxen att en elak kille kommit och tacklat mig och sedan skrattat åt mig. Nej. Jag behöver inte göra en stor grej av det eftersom jag aldrig kommer träffa honom igen.

"Oj, gjorde du illa dig allvarligt?" Undrar hon och inspekterar mig oroligt från topp till tå.

"Jag tror inte det" mumlar jag.

Hon ler medlidande mot mig och klappar min axel. "Vilken tur" säger hon med ett ärligt leende.

"Jag tänkte gå och byta kläder och sen kan jag umgås med er?" Föreslår jag. Helst vill jag faktiskt inte alls umgås med hennes familj eller lära känna dem. Jag vill bara leva mitt lilla liv ifred.

"Det blir bra" säger Anna och jag går ned till källan med mina blöta skor och tjocktröja. 

När jag kommer ner ställer jag mina skor i badrummet och hänger upp tjocktröjan över handfatet. Jag byter sedan om till ett par mjukisbyxor och en T-shirt och hänger upp resten av kläderna på olika platser i badrummet för att de ska torka. Jag sätter upp mitt bruna fuktiga - och väldigt trassliga -  hår i en hög hästsvans innan jag går upp till familjen.

Vi samtalar och pratar om massor av olika saker och jag lär mig några små saker om dem. Till exempel att Calle älskar fotboll och hans favorit färg är blekgrön. Anna tycker om att läsa böker och favorit maträtt är sushi. Peter gillar att cyckla (han cycklar ibland till jobbet och hans favorit färg är orange. Sofia går i den klassen jag kommer börja i som är den största klassen på hela skolan - 32 elever - och i denna skola blandar man klasserna ganska mycket mellan olika lektioner. Till exempel när vi har språk och elevens val är det elever från alla fem nior och sen har vi halv klass med 9C (vi är 9B) vid NO-, bild-, teknik- och svenskalektionerna. De lektioner som vi är hela 9B ensamma kommer vara SO, matte, musik, slöjd, engelska, hemkunskap och idrott. Sofia tycker om att dansa, favorit mat är pasta bolognes och hon har en pojkvän som heter Tom.

All denna information ör onödig, förutom det som Sofia berättade om skolan kanske, men jag ska komma ihåg detta och försöka få de att tycka om mig, alltså jag ska verkligen försöka. Annars kommer jag behöva byta fosterfamilj för åttonde gången vilket jag hatar att göra. Jag hatar att åka bil eftersom jag mår ila av åka varje fordon förutom cykel och moppe. Men det är inte de som är problemet utan det är att behöva starta om, socialisera och bosätta sig snabbt samt bli vän med lärarna så att man kan smöra lite till chansen att få bättre betyg, lära känna området så att jag inte går vilse men framför allt att träffa alla nya personer. Jag gillar inte människor och oftast gillar inte de mig heller. Jag har bara haft en pojkvän - om det ens räknas - sommaren mellan sexan och sjuan då min dåvarande fosterfamilj åkte iväg för att bo i längsh kusten över sommaren. Jag träffade en kille som bodde några hus bort, Viktor,  han var snäll, gullig, rolig, snygg, plus att han var ett år äldre. I början verkade han ha den här perfekta personligheten, men det visade sig att han bara var ute efter sex. Vilket han tyvärr fick efter en månad av gullande och sen så pratade han aldrig mer med mig. Av den gången kan man säga att jag aldrig låtit mig bli kär igen. Ett, eftersom jag fortfarande ledsen på honom att han fick mig förlora min oskuld vid ganska tidig ålder och två för att allt visade sig vara en lögn. Det är inte så att jag hatar killar, jag är säker på att det finns en jätte gullig kille någonstans, det är bara det att jag helst unviker att bli kär i de igen eftersom jag blev ganska sårad och jag ogillar verkligen att känna mig svag.

Jag väcks ur mina tankar och fortsätter att sitta och le samtidigt som jag nickar vänligt mot dem. Men av någon konstig anledning är det något som inte vill lämna mina tankar. Jag blir nästan förbannad på mig själv att jag är så svag. Jag hatar det. Jag hatar dem. Eftersom, för varje gång jag blinkar visas ett par klar blå ögon innanför mina ögonlock.