LÅT MIG inte GÅ

Kapitel 2

Anna visade mig runt i villan. Entreplanet består av ett vardagsrum, toalett, kök och matsal. Andra plan består av tre sovrum och två badrum. Ett av badrummen sitter ihop med ett sovrum, föräldrarnas sovrum, Anna och Peter.  De andra två sovrummen är deras barns som tydligen heter Sofia som går i samma årskurs som mig och Calle som går i sexan

Jag låtsas gäspar och sträcker på armarna stort precis efter Anna har visat mig att de har en källare som kommer vara mitt rum framöver. Det är inte en sådan här obehaglig föråd källare utan en mysig varm källare. Den har som ett stort rum med två dörrar och en trappa. En av dörrarna är ett lite föråd för gamla minnessaker som ingen någonsin kommer använda igen och bakom den andra dörren finns en toalett, handfat och liten dusch.

Själva källaren är ganska enkelt inrett med i lila färg. Dubbelsäng i ena hörnet av källare med ett lila överkast. Skrivbord i andra hörnet med en skrivsbordslampa med lila lampskärm. Sedan finns en lila matta som täcker större delen av stengolvet, en vit bryå som kommer vara min garderob och till sist en lila fotölj.

"Är du trött?" undrar Anna och jag nickar trött.

"Ja lite, jag hoppas det är okej om jag kanske kan gå och lägga mig?"

"Såklart. Sov gott." svarar Anna och lägger en hand på min axel innan hon går upp till entreplan . Nu kan jag slappna av.

Jag går till mitten av rummet och ser mig omkring. Mina väskor står uppställda vid byrån. Jag bär upp den största väskan och lägger den på sängen. Jag öppnar den men innan jag börjar packa ur tittar jag på bilderna som ligger högst upp. En bild på pappa och mamma när de var nygifta. Sedan en bild på Clara på hennes femårsdag. Jag känner hur det sticker till i hjärtan bara av se hennes vackra leende i sommarmiljön. Jag saknar henne så. Jag saknar dem alla. Jag bär upp fotona på mamma, pappa och Clara och ställer upp dem på mitt nattduksbord. Jag går tillbaka till väskan och ett fotoalbum ligger högst upp nu. Själva pärmen är ganska ny men bilderna inuti är slitna. Jag lägger den pä skrivbordet och börjar sedan sortera in mina få kläder.

∆

Jag vaknar av mig själv och inser att jag ligger i sängen fast på överkastet med gårdagens kläder. Jag känner hur mina muskler och lemmar är alldeles stela och sträcker på mig för att värma upp dem. Jag kan urskilja röster på övervåningen men vill inte gå upp än. Jag vänder på huvudet och möts av mammas, pappas och Claras glada leenden. Jag saknar dem så mycket. Jag reser mig ur sängen och går fram till bryån som står några steg ifrån sängen och plockar ut lite kläder- tränings kläder- innan jag går in till badrummet. Tajts, en grå T-shirt, sport-BH och trosor.

Dusch vattnet är kallt mot min hud och jag kan tyvärr inte få det varmare. Jag antar att några i familjen har duschat innan och nu är allt varmvattnet slut. Jag kvider till när vattnet går från kallt till iskallt och skyndar mig med schampoo och balsam. Jag hoppar ut ur duschet så fort jag har sköljt ut tvålen ur håret och drar på mig mig trosorna, sport-BHn och tajtsen. Jag kastar en snabb blick i spegeln och tittar med suckande blick på min midja. Precis under brösten på min högra sida har jag ett ärr, ungefär storleken som på en mobil. Ett ärr efter eld. Min hud är lite rödare där och är ojämn på vissa ställen.

Jag sliter bort blicken och drar på mig min T-shirt och kastar en snabb blick i spegel. Den fastnar för en sekund på mina ögon. Ibland kan de se mörkgröna ut, ibland mörkbruna, men det är som en slags blanding mellan de två färgerna fast ändå inte. Dem är hassel färgade. Men jag föredrar att säga att dem är mörkgröna istället. Min syster hade gröna ögon och lika så min pappa och pappa. Jag däremot fick en oklar färg.
Jag drar ett djupt andetag och går ut ur badrummet och går upp för trappan för att täffa resten av min nya fosterfamilj. Jag undrar var alla var igår. Barnen kanske var och sov över hos någon kompis och pappan kanske bara jobbade sent, han är ju polis om jag inte mins fel. Jag tar fram mina idrottskor och håller dem i handen samtidigt som jag drar på mig en tjocktröja fast drar inte upp dragkedjan. Jag stoppar mobil och hörlurar i fickan på tjocktröjan innan jag går upp för trappan.

Jag öppnar dörren och kliver ut på entre plan. Dörren till källaren är i korridoren till köket och matsalen. Jag hör hur rösterna tystnar en anning och viskar smått. Jag går ut till matsalen och ser att familjen sitter vid matbordet med framför mig. Barnen tittar med stora nyfikna ögon på mig men slutar snabbt stirra. Pappan, Peter, ler vänligt mot mig med hans mörkblåa ögon. Han har inte så mycket hår på huvudet utan är nästan helt flint skallig och Anna ler med sitt vänliga leende med hennes varma bruna ögon.

"Godmorgon" säger Peter med en djup stämma samtidigt som han reser sig från bordet och räcker ut sin hand för att hälsa.

"Godmorgon" säger jag tvekandes och skakar hans hand.

"Jag hoppas du kommer trivas bra här" säger han och vänder sig mot sin familj." Det här är Sofia och Calle" säger han och nickar mot sina barn. Sofia har ljusbrunt hår och blåa ögon. Hennes läppar är ljusrosa och ögonfransar svarta och långa, antagligen för att hon använder mascara. Hon är ganska söt. Calle har blont hår med samma blåa ögon som Sofia och man kan ana familjelikheten mellan de två. Båda ler vänligt mot mig.

"Hej" säger jag samtidgt som jag ler svagt och de besvarar mitt leende. "Jag hoppas att det inte gör något men jag tänkte springa en runda." säger jag. Att springa tillåter mig att få vara ifred med mig själv, mina tankar och bra musik. Dessutom så kommer jag få utforska området jag bor i.

"Nejdå" säger Anna. "Halka inte bara, det är ganska halt" jag ger ett snabbt leende innan jag försvinner ut ur hallen och drar på mig mina skor på en sekund och drar upp dragkejdan på mina gråa tjocktröja. Jag går ut genom dörren och kopplar in mina hörlurar och börjar lyssna på en snabb låt med snabb takt. Jag börjar springa åt höger och svänger lite för när jag känner för det. Det har gått åtta låtar och jag är på den nionde nu. Jag försöker unvika att springa på isen utan håller mig på den delan av trottoaren som är närmast husen eftersom det är där som mest is har smält dock har jag tappat balansen några gånger men lyckas till min förvåning hållit mig på fötterna, vanligtvis är jag inte såhär smidig.

En ny låt börjar och takten är snabbare här vilket gör att jag också börjar springa snabbare. Min anding ökas och mina ben slår snabbt mot marken. Kylan biter svagt i näsan och öronen medan resten av kroppen svettas. Min andning kommer ut som rök ur min mun bevis på den kalla vintern.  Jag svänger till vänster och kommer fram till en liten gräsplan med flera asfaltsvägar som korsar varandra över gräset som nu är täckt med snö. Det står några enstaka träd och bänkar här och där men inget mer. Jag höjer volymen på låten och musiken dunkar i öronen och hela kroppen. Jag tittar rakt fram och ser att det är inget som blockerar vägen bara en liten korsning och det är ingen annan här vad jag kan se. Jag sluter ögonen och fokoserar bara på musiken som dunkar i hela mitt huvud och sprintar så snabbt jag bara kan. Jag älskar känslan när ens fötter slår hårt mot asfalten och armarna rör sig snabbt samtidigt som musiken är det enda son finns. Det är som man är helt själv, snabb som en blixt i en värld som bara består av musik. Jag älskar den känslan.

Men känslan avslutas snabbt när jag känner något hårt träffa mig från sidan och slå ner mig hårt på marken i det snö täckna gräset. Jag känner samtidigt hur något tungt hamnar över mina ben. Tyngt som bly enligt mig och krossar dem nästan med det hårda fallet. Jag kvider till av smärtan som dunkar i bakhuvudet, rumpan och mina ben plus min axel som tog den stora träffen. Jag öppnar ögonen samtidigt som jag kvider till av smärtan och suckar högt.