LÅT MIG inte GÅ

Kapitel 3

Jag ser hur en kille ligger på rygg över mina ben men för bara en halv sekund innan han står på fötterna igen. Jag känner mig nästan död där jag ligger i snön och vill inte ställa mig upp alls utan kan faktiskt tänka mig att ligga kvar här och frysa. Snön har kommit in i mina skor och tröja och omfamnar hela mitt ansikte och hals. Jag kan känna hur den smälter mot min svettiga hud.

Killen vänder sig mot mig och ser på mig med ett par klarblåa ögon och ett sort flin. Hans hår är mörkbrunt och han har snö i det. Det är lite ruffsigt och blött. Det ser ut som han har kommit precis från en hår reklam som dem visar på TV. Och precis när jag tänker det så slänger han med sitt perfekta hår så som de bara gör i filmer, och lyckas. Han är ganska snygg, vilket konstigt nog gör mig ännu mer irriterad. Varför sprang han in i mig? Jag sprang inte in i honom utan han tacklade mig och han flinar?? Han tacklade mig hårt.

"Idiot" mumlar jag för mig själv. Vem springer in folk och flinar efter? Är han nöjd eller?

"Behöver du hjälp eller tänker du ligga där hela dagen?" undrar han och sträcker fram en hand för att hjälpa mig upp men jag ser på honom med smalnade ögon.

"Nej" säger jag irriterat och tvingar mig själv att resa mig upp. Jag känner hur jag har snö innanför sport-BHn och vill inget hellre än att ta bort det men tänker inte göra det framför den här idioten. Jag tar istället bort snö från min nacke och hår och slänger irriterat ner det på marken samtidigt som killens flin växer allt större. Tänker han inte ens säga förlåt eller fråga om jag är okej? Irritationen stiger ännu mer och jag måste verkligen ta ut snön från sport-BHn och jag vänder mig lite ifrån honom och fiskar ut snön och slänger hårt ner den på marken. Jag sneglat mot killen och det ser nästan ut som han ska börja skratta vilket får mig bara ännu mer irriterad, nästan arg.

"Tycker du att det här är kul?" frågar jag med en hård röst.

"Bara lite" skrattar han.

Jag fnyser. "Tänker du inte ens säga förlåt?" frågar jag -argare än förut - vilket han märker och han får en sådan där lekfull gnista i sina klar blåa ögon.

"För vad?" säger han som om han inte alls vad medveten om att han nyss tacklat mig ner i snön på en hårt mark.

Jag spärrar upp ögonen. "För att du puttade mig? Du sprang praktikst taget och tacklade mig med all din kraft och du kan inte ens be om ursäkt?" nästan skriker jag av fustration. "En normal människa skulle iallafall be om ursäkt eller något" muttrar jag och känner hur snö smälter innan för tröjan som jag inte hunnit få bort och jag suckar.

"Okej ett, jag tacklade inte dig utan du var i vägen där jag sprang" jag himlar stort med ögonen. "Och två jag är ingen normal människa. Jag är William Lejonquist." säger han med ett snett leende.

"Okej ett," säger jag och härmar hans sätt att prata. "Du tacklade mig visst. Jag sprang och du kom från min högra sida och sprang in i min axel så hårt att du knuffar ner mig på marken. Jag är ganska säker på att det är en tackling. Och två, du säger ditt namn som om du tror att jag vet vem du är. Och tre, jag bryr mig inte." jag ler snabbt till honom och han ser förvånat på mig samtidigt som den där glimten i ögat av lekfullhet växer.

Jag vänder på klacken för att gå därifrån men han stoppar mig genom att ta tag i min handled.

"Vad?" säger jag irriterat.

"Vad heter du?" frågar han nyfiket och jag fnyser. Tror han seriöst att jag kommer svara? Nej är svaret. Nej jag kommer inte svara. Nej du har ingen chans med mig. Nej vi kommer inte träffas igen och Nej jag vill inte täffa dig igen.

"Nej" säger jag kort och himlar med ögonen och sliter mig ur han grepp och fortsätter springa.

Jag springer samma väg som jag sprungit men hittar inte riktigt. Jag har nog det sämsta lokalsinnet som finns. En gång så bodde jag i Uppsala och skulle möta några kompisar vid vår skola men gick vilse. Jag hade bott där i fyra månader redan.

Tillslut så inser jag att jag måste stanna. Jag springer fram till närmaste person, en kille i -vad det ser ut som- min ålder. Han har ljusbrunt hår och mörkbruna ögon. Jag stannar andfått framför honom och han ser förvånat på mig.

"Hej" andas jag.

"Hej?" svarar han tveksamt och han skannar mig för att se om han känner igen mig.

"Du känner mig inte" säger jag som om jag har läst hans tankar. "Utan jag behöver bara hjälp med att hitta"säger jag och är inte andfådd längre. Han nickar och jag fortsätter. "Vet du var Igelkottsvägen 24 ligger?" frågar jag och han nickar.

"Du följer den här vägen och svänger till höger så att du kommer in på Isbergsvägen sedan går du förbi tre gator och så svänger du till höger igen så att du är på... Fågeluddsvägen, sedan går förbi en gata sen så svänger du vänster och så är du på Igelkottsvägen" säger han och jag rynkar på ögonbrynen och ser oförstående på honom. Han ler svagt mot mig.

"Kan du säga igen? Jag är så dålig på att hitta" säger jag ursäktande och han ler som ett Ja och berättat om allt.