Freja 2040

Kapitel 14

Vi släpar oss upp, stödda på varandra och tar oss försiktigt ner för trappan och ut genom dörren, måna om att återvända till säkerheten. Mitt huvud känns som om det ska sprängas, eller som om det redan har sprängts, jag har ett malande tryck över näsan och ut mot högra örat. Min mun smakar blod och flera gånger spottar jag ut rött färgat slem. Jag undrar vilken skada huvudsmällarna har gett mig, men orkar inte riktigt tänka på det. Jag stapplar vidare, endast fokuserad på att ta mig tillbaka till verkstaden igen med livet i behåll.

Kian går bredvid mig, han håller mig om midjan, jag har min ena arm om hans nacke. Vi är lika utmattade båda två, ovana vid denna typ av stressade situationer, adrenalinet det enda som förmodligen får oss att stå upprätta.

Vi rundar hörnet och går in på gården, jag är så trött, vill mest lägga mig ner och sova nu. Kian är tung, och mina ben tyngre, men mitt huvud känns tyngst av dem alla. Dörren slängs upp på vid gavel och som i en dimma ser jag Brian och Kaya komma utfarande.

”Vad har hänt!?” utbrister Brian och fångar upp mig i sin famn.

Kaya låter Kian stödja sig på henne. ”Kom med in”, säger hon. ”Jag borde vetat bättre än att låta er två gå omkring på egen hand så här.”

”Vi såg er på övervakningskameran när ni närmade er”, Brian synar min skada noggrant. ”Jag trodde knappt mina ögon, ni ser för jävliga ut.”

”Då ska du se den andra killen…” mumlar jag och försöker le mot Kian, men det gör för ont så jag slutar.

”Tala inte om det”, säger han bistert. ”Jag kan fortfarande inte fatta att det hände. Att vi höll på att dö.”

”Du räddade mig Kian.”

”Du räddade mig", säger han lågmält. "Glöm inte det. Den där killen hade skurit av mig handen om inte du hade fått honom att vända uppmärksamheten mot dig.”

Jag viken ner blicken. ”Det var nog tyvärr inte så modigt, även om jag önskar att det hade varit det. Jag tjöt till för att jag var så livrädd för att han skulle döda dig.”

”Jag trodde han skulle döda mig också”, säger han och möter min blick. Hans kind är svullen och blå från slaget, hans blick ärlig. ”Men det gjorde han inte, han gav sig på dig… Jag visste inte vad jag skulle göra.”

”Du gjorde det enda du kunde göra”, viskar jag och sträcker mig mot honom. Mina fingrar sammanflätas med hans och jag flämtar till. ”Du gjorde det rätta.”

Hans intensiva blick möter min och det känns som om vi delar en evighet av samstämmighet mellan oss. Hans fingrar rör sig mjukt över mina, beröringen är fjäderlätt. Jag vill inte att han någonsin ska släppa taget och det gör han inte heller.

”Jag förstår nu”, säger han svagt.

”Vad?”

”Varför jag aldrig har fastnat för någon förut.”