Freja 2040

Kapitel 15

Mandy fixar i ordning sin utrustning, det består av två stativ med ett klot längst upp. Kopplat till en server och en dator. Mandy knappar in sig i sitt program. Ställer ut stativen med en och en halvmeters mellanrum på marken. Pluggar in kablarna i sin dator och nickar.

Alla har samlats på gården.

”Hur kommer jag tillbaka sedan?” frågar jag.

”Det är upp till mig att fixa, och jag hoppas jag gör det rätt denna gången”, säger Mandy och skruvar lite osäkert på sig. ”Det är den svåra biten faktiskt. För maskinen är på min sida, inte där du är. Jag måste skriva in din exakta position, och din exakta tidpunkt.”

”Öppningen måste ske där du är”, nickar Jason. ”Annars riskerar vi att tappa bort dig för evigt.”

”Det vill jag verkligen inte”, säger Kian och tar min hand i sin. ”Är du säker på det här? Du kan fastna där.”

Jag drar honom till mig. Gömmer mig för ett ögonblick i hans famn. ”Jag är säker, det är det enda sättet att ordna till det här.”

”Då följer jag med dig”, säger han bestämt. ”Jag vill inte förlora dig nu när jag precis har lärt känna dig.”

”Kommer inte på fråga”, säger jag lika bestämt tillbaka. ”Du måste stanna här, ju fler vi är som riskerar att fastna i denna tidskarusellen desto värre. Det är jag som skapat det här chippet från början, det är mitt ansvar att ställa det till rätta.”

”Men…” börjar han.

Jag sätter mitt finger på hans läppar för att stoppa honom från att säga något mer. ”Oroa dig inte. Om allt går som det ska är jag tillbaka igen innan ni hinner blinka.”

Mandy kommer fram och sätter på mig en variant på chippet. ”Ha på dig den här”, säger hon. ”Jag har satt en timer på den, inställd på sex timmar. När tiden är ute måste du befinna dig tillbaka på samma plats som du landar på. Förstår du? Då kommer vi att ordna en väg tillbaka till oss åt dig.”

”En timme. Okej.”

Jag betraktar människorna omkring mig. Alla var de främlingar för några ynkliga dagar sedan, nu är de de viktigaste personerna i mitt liv. Harry, Brian, Kian och Jason. Mandy och Kaya. Och så Nova-Li, som nu kommer fram och kramar om mig. Hon är inte längre den rädda och skrämda lilla flicka som fanns med på bussen, Kaya har tagit väl hand om henne märker jag. Hennes självförtroende har ökat, och hon tror på sig själv nu. Och så vet hon att hon kommer att kunna återvända till sina föräldrar. Det hjälper säkert också.

”Vi ses snart igen Freja”, säger hon. ”Jag vet att du kommer att klara det.”

”Tack tjejen”, ler jag. ”Hur blev du så modig?”

Hon fnittrar till och springer tillbaka till Kaya igen.