Freja 2040

Kapitel 16

Rue de Grande nummer 45. Vi är på väg till en plats som jag själv gav mig instruktioner om att åka till. Det är likt en tankekarusell som jag knappt ens kan klara av att förklara för mig själv. Vad kom först här egentligen? Hur kan jag veta att de är där… jo för att jag har varit där när jag var yngre, men det var bara för att mitt äldre jag sa det till mig. Det är en tankeloop som jag inte kan ta mig ur hur jag än försöker.

”Jag tror jag håller på att bli galen”, säger jag spänt.

Kian kramar min hand. Han sitter bredvid mig i bilen denna gång. Vi är tillsammans allihop, fast denna gång har vi lämnat Mandy kvar på basen för att övervaka oss. Denna gång behövdes Jason ute i fält. Det är hans bror vi ska hitta.

Brian kör som vanligt. Han spanar vant ut bland de tomma gatorna. Solen håller på att gå ner, och jag undrar när attacken planeras. Det skulle kunna ske när som helst nu. Vi kanske är försent ute. Vad vet jag… mitt framtida jag berättade faktiskt aldrig för mig om vi lyckades eller inte.

”Här är det”, säger Brian sammanbitet. ”Rue de Grande… Nummer 45 för ligger några hus längre fram bara.”

Vi befinner oss i ett välbärgat område. Husen är stora, trädgårdarna ännu större. En del har till och med murar runt sig. Jag föreställer mig hur folk har åkt runt här i sina limousiner och haft trädgårdsmästare och betjänter och allt. Men nu ser detta lika öde ut som överallt annars som jag har sett här i de dödas zon.

Brian saktar ner framför en herrgård. ”Vi är framme.”

”Vad ska vi göra?” frågar jag. ”Vad har vi för plan?”

Kaya skrattar till. ”Ja, det är inte likt oss att inte ha en plan. Vi vet hur det kan sluta när man inte gör sin hemläxa ordentligt. Ska vi storma dem eller?”

Jason spanar in mot det stora huset. Fontänen som skymtas inne på grusplanen är tom på vatten. ”De har ingen armé som ska skydda dem. Jag känner dem, de vill inte leva så. De två kanske kan försvara sig hyggligt, men de vill leva i sin egen rikemansbubbla. Jag sätter min högra arm på att det bara är de två där inne.”

”Så vad menar du?” frågar Kaya. ”Att vi lika gärna kan ringa på dörren och vänta på att de ska öppna den åt oss.”

”Nej, David älskar spelet. Han har planterat ut de där ledtrådarna åt oss av en anledning, men han vill inte förlora. Han har lagt ut ledtrådarna för att han ska känna sig extra betydelsefull när han vinner över oss utan att vi har hunnit lista ut vad han har velat ha sagt. Men nu, när vi sniffar honom i hälarna, kommer han inte att ge upp utan kamp. Han kommer att ha fällor planerade åt oss, var så säker.”

”De vet redan att vi är här”, viskar Harry och nickar mot en kamera som hänger dold bredvid grinden. ”Efter vad ni har sagt om dem, och efter vad jag har lärt mig från ert sätt att leva, så är den där kameran definitivt inkopplad.”

”Fan”, svär Brian. ”Du har rätt. Vi har blivit slappa.”