Freja 2040

Kapitel 13

Kian reser sig så ljudlöst han kan upp från sängen och jag sätter mig upp. Hans blick fångar min, och med ena handen manar han mig att stanna kvar.

”Vad ska du göra Kian?” fräser jag fram i samma viskande ton som innan. ”Du är inte Brian, du har ingen träning att slå ner någon. Ska du kyssa dem till döds eller?”

”Shhhyyyy….”

Han tar några steg närmare hallen, och jag följer efter. Jag tänker banne mig inte sitta kvar här ensam om det är någon i huset.

Vi smyger oss ut i hallen och då hör vi tunga steg som rör sig på nedervåningen. Det är någon som rotar runt bland utrustningen i köket, det skramlar från bestick och kastruller. Jag och Kian utväxlar skrämda blickar och ser oss samtidigt omkring efter en utväg. Rebeller som lever i Deadzones är inte att leka med, många är farliga, det har de andra gjort väldigt klart för oss. De dödar för mat och vatten och utrustning, för det är det enda sättet att överleva här ute. Kanske till man kan ta sig till rebellsamhällena ute på landsbygden eller i forna U-länder och bosätta sig på en gård och odla egna grödor. Men här inne i de döda städerna är livet farligt.

Stegen från undervåningen börjar ta sig upp för trappan och jag släpper ifrån mig ett ofrivilligt högt andetag. Stegen stannar till i en sekund, sedan hör jag hur någon osäkrar ett vapen. Jag har spelat tillräckligt med dataspel i mina dar för att känna igen det ljudet varsomhelst ifrån.

Jag har stelnat till, oförmögen att göra någonting alls. Mina leder ett stela av skräck inför vad vi ska möta. Kian drar i min arm, manar mig att röra på mig. Det tar två evighetslånga sekunder innan min kropp lyder och jag följer med honom tillbaka in i sovrummet. Vi ser oss om. Var ska vi gömma oss? Är det ett alternativ att hoppa ut genom fönstret?

Stegen är i hallen nu, vi har ingen tid att tänka längre. Handling är det ända som gäller. Jag slänger mig fram till en garderob och kastar mig in i den och stänger dörren om mig. Kian har samma tanke som jag, men kastar sig i stället ner under sängen. Fan, jag ville honom med mig. Nu är vi åtskilda och jag känner mig så ensam utan hans närhet. Han är så nära, men ändå så långt bort och det finns ingen chans i världen att jag vågar gå ut nu för att göra honom sällskap i hans gömställe.

Garderobsdörren har en liten springa och genom den kan jag se en liten, liten bit av rummet utanför. Jag ser hur en manskropp kommer in i sovrummet. Han rör sig sakta, målmedvetet sökande. Och jag inser direkt att det var ett misstag att gömma sig. Han kommer att hitta oss. Han kommer att söka av rummet tills han hittar oss. Det är vi som är nybörjarna här, de har haft två år på sig att tvinga sig själva att anpassa sig till detta hårda nya liv. Och eftersom de fortfarande är kvar i the Deadzone är det säkert för att de är duktiga på just det. Att överleva på andras bekostnad.

Jag trycker handen för munnen så hårt jag kan för att tvinga mina andetag att hålla sig inne. Jag känner hur tårarna är nära, skräcken är äkta.

Som jag förutspått tar det inte många sekunder innan mannen böjer sig ner och upptäcker Kian under sängen. Han sliter ut Kian och trycker ner honom på golvet med sin stövelbeklädda fot hårt tryckt mot hans bröst. Kian vrider sig och slår allt vad han kan, men kan inte röra sig. Mannen riktar sitt vapen mot Kians ansikte.