Freja 2040

Kapitel 4

Jag sväljer ner en klump i halsen utan att vika ner med blicken. Han har dragit mig till sig och jag kan inte släppa honom. Det är en ovanlig känsla för mig att få denna typ av uppmärksamhet. Även om en del av mig är rädd för vad han ska göra med mig är en annan del av mig extremt nyfiken på hans motiv. Han ser spänd och intensiv ut, men av någon anledning uppfattar jag honom inte längre som hotfull, bara angelägen.

”Där är du ju äntligen, vad vi har letat efter dig.” Han ställer sig i gången alldeles framför mig och hans röst är mörk och enträgen.

Letar efter mig? Va? Varför då? Kian vänder sig om och rynkar pannan, men säger inget.

Kilen fortsätter prata på utan att verka ta notis om min reaktion. ”Varför var ni tvungna att köra iväg så där? Ni gjorde oss riktigt oroliga där ett tag, vi trodde att vi hade tappat bort er.”

”Okej… ?” säger jag för att köpa tid. Det här blir bara knäppare och knäppare.

”Ja, dessutom så får vi ju nu brottas med det här problemet”, han gör en svepande gest över mig som jag inte har en aning om vad den ska betyda. ”Det hela blev lite fel…” Han kastar en irriterad blick åt tjejernas håll.

Den ljushåriga med flätan rycker på axlarna och blänger tillbaka. ”Det var faktiskt inte bara mitt fel Brian. Var glad att det ens fungerade med tanke på att det första gången någonsin som någon provar detta.”

Hans ögon smalnar ihop till små springor när han svarar henne. ”Du tog fel på tio år Mandy. Tio år. Vad ska vi göra med henne nu? Vi behövde hennes som 27-åring, inte som 17-åring. För oss är de där tio åren kanske skillnad på liv och död.”

Han vänder sig mot mig igen och fortsätter. ”Du måste komma med oss Freja.”

Jag spärrar förskräckt upp ögonen och skakar frenetiskt på huvudet. Vad snackar han om? Det tänker jag verkligen inte göra. Han sträcker sig mot mig och fattar tag om min handled, min kropp låser sig och jag spjärnar emot med hela kroppen. Jag tänker inte låta mig föras bort utan en fajt den saken har jag i alla fall klar för mig.

Han hejdar sig mitt i en rörelse och spänner sin intensiva blick i mig igen. ”Du vet verkligen ingenting va?” Så suckar han högt. ”Det här kommer bli mer komplicerat än vad vi hade tänkt.”

Han sätter sig ner på stolen mitt över gången från mig och tar några djupa andetag. När han lutar hakan mot ena handen glider hans jacka ner lite över vristen och jag noterar att han har ett vitt ärr på ovansidan av handleden. Det är ungefär fem centimeter stort och är rakt som ett streck.

Så ser han sig omkring och verkar för första gången lägga märke till att Kian och Nova-Li också sitter där. Ett ögonblick av förvirring flyger över hans annars så fokuserade uppsyn.

”Är du också här?” utbrister han häpet med blicken fäst på Kian. Han sätter händerna på knäna och skrattar lågt till. ”Det här är helt sjukt, men jag borde kanske inte vara förvånad egentligen. Så klart att ni är här tillsammans. Så klart...”