Freja 2040

Kapitel 2

Harry har fått tillbaka sitt breda leende efter den inledande förvirringen och hans flin är nu nästan störande stort. ”Vilken jävla adrenalinkick asså!” skrattar han.

Kian kastar iväg en mördande blick åt chaufförens håll, som fortfarande sitter med händerna på ratten och flåsar. Jag undrar när det ska gå över. Chauffören verkar vara den som är mest chockad av hela incidenten.

”Kan vi göra det igen?” fortsätter Harry och blinkar menande mot Kian.

”Coola ner ditt adrenalinsug ett snäpp så ska jag gå och snacka med skägget”, säger Kian och reser sig upp från sätet.

Jag följer Kian med blicken när han går ner längst mittgången, han å sin sida kastar inte så mycket som en blick åt mitt håll. Osynlig, skriker mitt inre åt mig. Men aja, flickan framför verkar se mig i alla fall. Det är ju alltid nått. Man får ta det man får liksom.

”Du! Chauffören! Hörde du vad jag sa?” säger Kian vasst.

Mannen vid ratten svarar inte, men lyfter upp ansiktet och stirrar uttryckslöst på Kian.

”Hallå? Vad hände egentligen? Fick vi punka?”

När chauffören fortfarande inte bemödar sig med att svara försöker Kian med en annan strategi och gör rösten mjukare. ”Du, det var inte meningen att ryta åt dig. Är allt okej?”

”Nej, allt är i-inte okej”, mumlar han lågt i skägget. Han andas fortfarande med flåsande andetag. ”Och ingen p-punka.”

”Nähä, men vad håller du på med då?” Kian sträcker sig fram och lägger en hand på mannens arm för att försöka lugna ner honom.

Chauffören skakar av sig handen och riktar en långsam nick mot framrutan, som för att visa Kian något. Det är första gången som Kian noterar vad det är som gör mannen så skärrad. Kian tar chockat ett steg tillbaka. Den skräpiga, öde vägen framför oss måste ha skrämt även honom.

”Var sjutton har du kört iväg oss någonstans?” Kian andas ut frågan.

Harry kommer ner längst mittgången, ställer sig bredvid Kian och tillsammans spanar de ut mot det okända området. De står tysta en stund. Chauffören börjar återigen andas ryckigt.

”J-jag f-förstår inte”, stammar han för sig själv.

Med darrande fingrar skruvar han på reglaget till komradion, men den bara brusar. Precis som radion och våra mobiltelefoner verkar det som om den inte heller når fram till en avsändare.

”D-det är ingen där…” Hans blick är skärrad. ”J-jag måste här ifrån.”

Med en snabb handrörelse trycker han in knappen som får framdörrarna att öppnas. ”F-flytta på er”, säger han till killarna. ”Jag m-måste ut.”