Freja 2040

Kapitel 3

”Hur mår du tjejen?” frågar Kian med snäll röst. Hans blå ögonen lyser omtänksamt.

I ett ögonblick tror jag att det är mig han frågar, men sedan ser jag att han tittar på min granne. Jag håller henne fortfarande i handen, hennes telefon ligger oanvänd i hennes knä. Hon ser allmänt uppgiven ut med tårar fortfarande glänsande i ögonvrån. Jag tror att detta är det närmaste jag har varit honom förut, och av någon anledning får det mig att bli märkbart medveten om min andning.

”Är du rädd?” Han lägger huvudet på sned och firar av ett bländande vänligt leende som i alla fall får mig att smälta på alla breddgrader som finns. ”Vad heter du?” fortsätter han försiktigt.

”Nova-Li”, säger flickan tyst. Hon ser på honom. ”Jag skulle ringa mamma... Jag lovade att ringa mamma när jag nästan var hemma.”

”Det kommer att ordna sig”, försäkrar Kian. Han sträcker fram handen och torkar bort några förrymda tårar från Nova-Lis kind. ”Du förstår att Harry där framme, han är min kompis, och han är en riktig fena på att köra buss. Han kommer hitta någon som kan hjälpa oss.”

Hon ser skeptisk ut, men nickar. ”Kommer vi kunna ringa till min mamma då?”

Kian ler mot henne igen. ”Absolut, du kommer vara hemma hos din mamma igen innan du vet ordet av.”

Jag försöker spänna ögonen i Kian, men han ser inte åt mitt håll. Jag gillar inte att han vaggar in flickan i falska förhoppningar. Även om jag inte heller tror att vi kommer vara vilse för evigt så kan det ju faktiskt dröja innan hon är hemma igen. Något knas är det med allt det här. Och dessutom så har Harry inte ens vänt bussen än, så vi kör faktiskt allt längre och längre in på okänd mark. Vi borde faktiskt svänga snart. Hittar han inte någon rondell snart?

Jag harklar mig och kramar försiktigt om Nova-Lis hand igen. ”Borde vi inte prata mer om det där som hände egentligen? Det faktum att vi mötte en vägg av energi, eller vad det nu var.”

Kian blinkar förvånat till och riktar sin blick mot mig. Det är första gången någonsin som han ser på mig vad jag vet. Och jag tror att jag hade lagt det på minnet faktiskt, men tanke på den intensitet hans blick för med sig. Hans ögon är verkligen blåa.

”Och kom inte och säg att jag var den enda som kände av det…” fortsätter jag. Störande nog så känner jag hur jag blir alldeles varm om kinderna och jag viker genast ner blicken av nervositet för att han inte ska se hur han påverkar mig. ”Busschauffören såg det också, det sa han ju strax innan han lämnade oss.”

”Hej, Freja”, säger han lågt och jag tror att jag ska svimma. Ännu en första gång, detta är en kväll av många första gånger märker jag, för det är verkligen sant att det är första gången som jag hör honom säga mitt namn. Jag gillar hur det låter när han säger det. Hans röst gör underverk med mitt namn, får det att låta fint på något sätt.

”Hej Kian”, mumlar jag och tvingar mig själv att vända upp blicken mot honom igen. Hans blå ögon fångar mina och jag rodnar igen.

”Är det din lillasyster, det här?” säger han och nickar mot Nova-Li.