Mer för varandra - Ogmar - Rewrite

Del 6

Något har hänt igen. Du har nu stannat hela kvällen igår och natten. Det är inget du brukar göra, för varför skulle du? Vi är vi och inte några andra. "Vad tänker du på?" Du tittar mig rakt i ögonen och jag kan inte hjälpa när jag tittar bort. "Uhmm..." Ditt ena ögonbryn lyfts och du kommer närmare mig för att sedan krama om mig. "Du behöver inte säga om du inte vill, det såg bara ut att vara något som störde dig," en av dina händer stryker försiktigt min rygg. Detta är märkligt. Varför är du så gullig mot mig helt plötsligt? Två veckor, det är så lång tid tills du slutar på våran skola. Är detta för att du vill hålla kontakten efter och fortsätta eller är det för att du vill något speciellt? "Nej, jag bara... Jag bara tänkte på en grej och tappade bort mig lite i tankarna," mumlar jag tyst mot din tröja. Ett hummande kommer från dig direkt när jag är klar och jag uppskattar att du inte avbröt mig i min paus. "Om det är något jag kan hjälpa med så prata med mig så ska jag försöka. Men nu, nu tycker jag att film skulle vara ganska passande, eller?" Ett flin kommer fram på dina läppar, vilket får mig att fnittra tyst. "Då blir det film,"

Regnet ute öser fortfarande ner när en film är klar. Skrämt rycker jag till när jag hör åska med. "Hey, lugn, vi är säkra här," du drar mig in nära dig direkt när du ser att jag verkar tycka att det är obehagligt. "Bara stäng ögonen och andas, jag stannar här med dig," mitt öra är perfekt placerat mot ditt hjärta vilket är vad jag fokuserar på istället för åskan. Precis innan jag somnar dock så hör jag en viskning. "Jag är här och skyddar dig," en lätt kyss placeras sen på mitt huvud och jag somnar. I sömnen så kommer lite olika drömmar om dig. Inga sorgliga dock. Bara lyckliga.

Morgonen därpå är du försvunnen igen. En suck lämnar mina läppar, innan jag bestämmer mig för att gå upp ur sängen. Det är tomt, inget ljud alls. Min hjärna är för van nu med att det ska vara lite ljud i alla fall, det var behagligt, men nu är du inte här. Tystnaden gör nästan ont i mig. Varför kunde jag inte bara vara din? Varför är vi tvungna att vara såhär?

"Omar!" Automatiskt vänder jag mig om och ser dig sitta med ditt gäng. Snabbt vinkar du att jag ska komma. Förvirrat går jag mot er och stannar framför dig. Ett leende, som får mig att smälta inombords, pryder dina läppar. Snabbt säger du hejdå till dina vänner och ställer dig upp. Din hand tar tag i min medans du går med mig bort till mitt skåp. "Jag kanske borde sagt något när jag gick igår, men du såg ut att sova så fridfullt att jag inte ville väcka dig," du tittar bara på mig med ett leende medans jag lämnar och hämtar saker i mitt skåp. "Det gjorde jag också, sömn är väldigt fridfullt," ett skratt lämnar dig av min kommentar, "Då gissade jag rätt i alla fall,"