Mer för varandra - Ogmar - Rewrite

Del 13

Väl efter frukosten, när vi sitter vid ditt köksbord så öppnar du munnen igen om nyheterna. "Som sagt, jag har nyheter. Vill du ha dom bra eller dom dåliga först?" "Bra?" Svarar jag typ som en fråga. "Jag har kommit in på ett collage i Colorado i USA, du vet det jag pratade om," jag nicka försiktigt och börjar tänka på vart detta går. Snabbt tror jag att jag vet vad dom dåliga nyheterna är. "Och dom dåliga?" Säger jag med skakig röst och du suckar innan jag får ett svar, "Det betyder att jag kommer flytta dit och bo där i tre år," tårar rinner sakta ner för mina kinder medans jag nickar. "Så... Det betyder slutet på vad vi nu har..." du ställer dig upp och går runt bordet. "Titta på mig," säger du och hukar dig bredvid min stol. "Vi kanske inte ska starta ett förhållande men vi kanske kan hålla kontakten?" "N-När åker du?" Stammar jag fram och du suckar lite tyst, "Om en vecka," mina ögon spärras upp direkt. "Om en vecka?" Även det stammar jag fram mellan tårarna, "Förlåt, jag trodde inte att jag kommit in men dom hade en reservplats," ditt svar är tyst och jag kan nästan se sorgen i dina ögon. "Lovar du att ringa mig när du kommer hem från USA?" Hulkar jag till och tar direkt hårt tag i dig och gråter in i din axel. "Jag lovar, kommer ringa direkt när jag kommer utanför flygplatsen," svarar du med mjuk röst och kramar om mig minst lika hårt.

"Nej!" Skriker jag till när du försöker släppa mig ännu en gång. "Omar, snälla, jag behöver börja packa," snabbt skakar jag på huvudet och håller ännu hårdare om dig. Du sätter dig upp och suckar men håller fortfarande om mig. "Omar, du, snälla. Jag vet att det är svårt, det är så jävla svårt för mig med men jag vet att jag måste för att kunna följa mina drömmar," "Kan vi snälla inte bara mysa, idag? Jag lovar att du får packa imorgon," snyftar jag fram och tittar försiktigt upp på dig med tårar rinnande nedför ansiktet. "Lovar?" "Lovar," du lägger dig ner igen och myser med mig istället. "Nu har du lovat," mumlar du och myser in ditt ansikte i mina lockar. "Jag har lovat och jag kan lova det tusen gånger, jag behöver bara bli tröstad idag så jag slutar tänka på det," viskar jag som svar. "Jag tror inte du kommer sluta tänka på det, men man kan alltid försöka," svarar du tyst innan tystnaden tar över. Mina tårar forsätter rinna tyst ner för mina kinder, du kommer lämna mig här, du kommer flytta hur långt bort som helst. "Snälla sluta gråta," viskar du och forsätter försöka trösta mig, "Jag vet att det är svårt men snälla, du kommer få mig att gråta." Sakta tittar jag upp på dig, "Hur kan jag bli lycklig om du kommer lämna mig? Jag tror inte det finns något sätt alls," svarar jag innan jag börjar gråta ännu mer in i din tröja.

~~~~~~~~
Glömde inte alls bort att Wattpad existerade nej nej