Sparkling White

Prolog

De fanns överallt, med flinande leenden, hårdhänta grepp och andedräkter som stank av alkohol. Naglarna grävde sig in i handflatorna när jag knöt händerna och backade, tills en smutsig tegelvägg spärrade av mitt ynkliga försök till flykt.
" Ska du någonstans? " viskade en röst i mitt öra och jag ryckte till. Solen som gått ner för flera timmar sedan hade gjort oss till suddiga gestalter, omgivna av mörker. Jag darrade alltför mycket för att skrika och började långsamt att inse, det skulle inte komma någon hjälp. Någon grep tag i mitt hår och drog mig närmare, tillslut kunde jag känna den fräna andedräkten mot kinden. Några mumlande ord kom ur hans mun, men jag uppfattade inget av värde. Min kropp blev slapp och tårar rann nerför kinderna. Det tjänade inte till att kämpa emot, jag var fast, omringad. Intryckt mot en tegelvägg, omringad av främlingar i mörkret.
Precis i samma ögonblick som det sträva skäggstubbet kändes mot kinden och hans läppar snuddade vid mina hördes ett lågmält skratt. Min angripare vände snabbt huvudet för att hitta ljudets källa och fann en kille sittandes i hopkurad på ett par tomlådor. Trots mörkret kunde jag se hans gnistrande gröna ögon, hårda och mörka. Den tunna t-shirten avslöjade en vältränad kropp. Mer hann jag inte se förrän han stod intill mannen som höll mig fast och slog en ett hårt slag i hans ansikte. Mannen vinglande till och svor, lågt och hotfullt. De andra närmade sig, ville vara en del i fajten. De hade glömt mig, deras uppmärksamhet var nu riktad emot killen, detsamma som min. Killen stod bekvämt bakåtlutad med ett självsäkert leende lekandes i mungipan. Mer noggrant än förut undersökte jag hans ögon. De fanns inte ett spår av rädsla i dem. Sedan hände allt snabbt. Slag emot ett par käkar, några sparkar och flämtanden, allt hände i ett töcke. Svart började dyka upp i utkanterna av mitt synfält och en våg av illamående sköljde över mig. Jag sjönk ner till marken och riktade ännu en gång blicken mot killen. Hans pösiga jeans var sönderslitna, hans vita tunna t-shirt var smutsig, hans gråa munkjacka var öppen och sönderriven. Den avslitna ärmen avslöjade ett blankt föremål, fastspänd vid sin ägares arm. En pistol
"Vem fan e du?" Mina ögon riktades mot en man som ställt sig lite framför alla andra, det var samma man som hade gripit tag i mig. Han tittade på killen med arga ögon.
" Spelar det verkligen någon roll? " Killen verkar opåverkad av männens brutala ord och hotfulla sätt att närma sig. "Det som verkligen spelar roll är att ni kommer att vara döda inom tre sekunder om inte ni låter henne vara. Jag tvivlar stark på att ni inte lagt märke till min pistol. " Han höjde nöjt på ögonbrynen. " Den är laddad. "

Ett skrämt mummel hördes från männen som backade undan och med en sista blängande blick på oss försvann dem. Ensamma kvar var bara jag och killen. Jag förstod inte riktig vad som hade hänt. Hade han räddat mig?

I något som kändes som en evighet stod vi där och blängde på varandra, innan jag plötsligt stod ensam kvar. Förvirrat kröp jag ihop till en boll och grät. Min räddare, den mystiska killen hade hjälpt mig, men försvunnit lika fort som han dykt upp.