Sparkling White

Kapitel 6

Ett skrik ekar i genom luften och jag vänder mig om, lagom till att få se Lilly falla ner i vattnet. Först gjorde jag ingenting, osäker på om jag behövdes. Bäcken var tillräckligt grund för att en tjej av Lillys längd skulle bottna, men inte mer. Hon skulle klara sig själv om hon bara råkat snubbla i, men om hon inte gjort det... Tänk om hon överansträngt sig? Efter hjärnskaningen kanske hon skulle ha vilat längre än en dag istället för att tvingas ut i skogen istället. Hon kanske svimmat och olyckligtvis lyckats ramla åt samma håll som bäcken befann sig. Medan jag stod och funderade på vad som borde göras kom en flashback av när Lilly ramlat överbord. Samma känslor pulseade igenom mig, panik, rädsla och chock. Minnet av en medvetslös tjej i vattnet med sitt hår flytande runt sig som en gloria fick fart på mig och jag klev beslutsamt ner i vattnet, tog ett par steg och var sedan framme vid en vilt plaskande Lilly. Irriterat grep jag tag om hennes arm och drog sedan upp resten av kroppen. Hon spottade och fräste när jag drog henne mot land. Väl uppe på fast mark igen hjälpte jag henne att lägga sig ner och gick sedan ett par steg bort.

Hur överlevde den här tjejen en enda dag egentligen? Det var som om hon bokstavligt talat drog till sig trubbel, som om problemen sökte upp henne. Hur många gånger till skulle jag vara tvungen att rädda henne från livsfaror?

När hostandet ebbats ut vände jag blicken mot henne och fick se en ilsken och blöt tjej sittandes på marken. Jag öppnade munnnen, men glömde bort vad det var jag skulle säga.
Min blick fastnade på hennes våta kläder... T-shirten hade blivit blöt av av vattnet och blottade därmed en svart, spetskantad bh. Anblicken av den fick mig att bli stum. Det var inte så att jag inte sett någon förut, jag hade bara inte tänkt på Lilly som en sådan tjej förut. Sanningen var den att hon bara varit en kopia av min mamma, någon som verkligen behövde mitt beskydd, men till skillnad från min mamma hade jag varit kapabel till att hjälpa dennna tjej.

Jag smålog åt min syn och lade armrarna i kors. Min handling fick henne att titta upp, se forskande på mig och le... Tills hon upptäckte vart min blick vilade. Generat lade hon då sina armar i kors över bröstet och blängde argt och smått förläget på mig med högröda kinder. Gesten fick mitt leende att bli bredare. Vad det än nu var som hon inbillade sig var det fel, jag tänkte inte som de andra killarna i gänget, utnyttjade inte tjejer så fort jag fick chansen.

Om det var sant, varför hade jag då kysst henne?

Hon blängde fortfarande lika ilsket på mig, som om hon hörde mina tankar. Långsamt drog jag ett andetag.

" Är du klar? Jag skulle uppskatta om vi hittade något att äta innan solen går ner. "

" Ska vi gå då? " fräste hon och reste sig snabbt, men efter ett par vingliga steg sjönk hon ner till marken. Jag skyndade fram till henne, men när jag kom nära ryggade hon tillbaka. Mindes hon lika väl som jag vad som hänt igår? Funderade hon på kyssen lika mycket som jag? Varför den skett, orsaken till mitt närmande och varför jag bettet mig som om jag glömt?

" Behöver du... " Jag hejdade mig mitt i meningen. Varför ansträngde jag mig så, vred nästan knut på mig själv, allt för att hjälpa denna otacksamma tjej? Varför kändes det som om det var min skyldighet? Jag var verkligen inte skyldig henne något, ända sedan vi träffats första gången hade jag inte gjort annat än att rädda livet på henne. Som om Lilly kunde kände min irritation hostade hon till ynkligt och kisade med ögonen, en försvarslös skest. Det var ett faktum att hon inte skulle klara mer här ute, lika bra att ta henne tillbaka till grottan där jag kunde tända en värmande eld. Jag beslutade tyst att jag skulle hjälpa henne tillbaka, men sedan fick det vara. Trött började jag släpa henne upp för branten, tillbaka till stranden där vi vaknat upp.

Under tiden vi spenderat säkert en halvtimme till inget alls hade solen försvunnit bakom ett par stora moln, så vi var båda forfarande genomblöta när jag satte ner henne försiktigt på grottgolvet, ungefär en kvart efter incidenten. Om jag varit själv hade färden tillbaka tagit under fem minuter, men med en hostande och mumlande börda att bära hade jag tvingats ta det försiktigt. Efter att ha lämnat henne på marken gick jag ut igen, sökandes för torra grenar, ris eller något som jag kunde använda till ved.

När jag återvände fann jag henne sovandes i grottan. Hon hade verkligen varit uttmattad, pressat sig själv för hårt. Hade hon gjort det... för min skull? Jag vägrade tänka mer på det och började därför i protest att tända eld igen, på samma sätt som föut. När lågorna tagit fart och värmen börjat sprida sig hördes en nöjd suck från Lilly, som hade vaknat. Hon mötte min frågande blick och ställde frågan som jag frågat mig själv tusen gånger sedan gårdadagens natt. En fråga som jag inte hade något svar på. En fråga jag inte ville ha något svar på.

" Varför kysste du mig igår? "

Hur kunde hon fråga det rakt ut? Till och med jag var rädd för det, rädd för vad svarets konsekvenser skulle kunna komma att bli. Mina tanker flög åter igen tillbaka till seknuderna då jag lutat mig frammåt och sedan tryckt mina läppar mot hennes.

Hur jag suttit vid elden, konstaterat hur lika de var...

Mamma och Lilly.

Hur likt deras hår glödde, hur lika hjälplösa dem varit, men ändå... Men ändå alltid lyckats se lika fridfulla ut. Se lyckliga ut när faran varit som närmast.

Efter ett tag upptäckte jag hur Lilly intensivt betraktade mig, väntade på mitt svar. Till sist sa jag dem, orden, förklaraingen till min handling.

" Du liknar någon... " Jag skruvade på mig av obehag. " Du liknar någon som jag bryr mig om väldigt mycket. " En lång tystnad förflöt...

" Vem menar du? " Jag var inte säker på att jag ville berätta om det, var inte säker på att jag ville möta hennes medlidande blick. Jag hade aldrig låtit någon utomstående fått höra den, jag hade över huvud taget inte berättat den alls på ett långt tag. Men... när jag mötte hennes blick var det som om att se in i mammas ögon igen. Dom var så lika, smärtande lika.

" Min mamma... Min mamma stack och lämnade mig till ett liv tillsammans med farsan... " Meningen rymde inte hela historien. Jag sa inget om det många slagen som utdelats under vårt hus tak, något om de mängder sprit min pappa förbrukat redan innan mamma stuckit. Jag nämde inget om hur jag min mamma inte hade haft något annat val än att försvinna. Jag berättade inte om hur farsan varit när det gick upp för honom att mamma verkligen inte skulle komma tillbaka.

Farsan hade slagit näven i det gamla rnagliga träbordet och vrålat: " Ge mig tillbaka Vendela, ge mig henne nu! " Tårarna hade strömmat ner från de rödgråtna ögonen och hans andedräkt stank av alkohol. En vinflaska låg krossad mot marken och klibbig röd dryck var utspilld över halva köket. Resten var fylld med smuts. Jag själv hade stått i dörröppningen till köket, tittat på allt. Farsan hade inte märkt mig, det gjorde han aldrig när han blev full.

Ge mig tillbaka Vendela... Minnet av pappas desperata röst ekade i mitt huvud. Det var inte mer än en viskning, ändå var det som om den vrålades ut, precis som då för tio år sedan. Plötsligt kände jag Lilys armar omfamna mig. Jag drabbades av en impuls att fösa bort henne, ville inte ha fler människor som tyckte synd om mig... Anledningen till att jag först inte velat berätta...

Men jag kunde inte..

Kunde inte...

Istället lindade jag mina armar runt hennes midja och drog henne närmre. Frustrerad gömde jag mitt värkande huvud mot hennes axel. Jag var verkligen trött på folks empati, men.. men när jag kände Lillys armar om mig ville jag inte att stunden någonsin skulle ta slut.