Sparkling White

Kapitel 9

Månader. År. Sekler. Jag hade ingen aning om hur mycket tid som passerat. Ingen aning om hur länge sedan det var sedan jag sist sett Tyler. Jag ville inte tro att jag saknade honom, men bristen på koncentration på in princip överallt sa något annat.

" Ursäkta, men skulle vi kunna få påfyllning? " Ännu en kund ropade irriterat efter mig och jag stressade dit med ett välfyllt glas. Det värsta var att jag förtjänade hans irritation, jag förtjänade allt negativt i världen just nu. Fortfarande, efter så lång tid hade jag inte släppt det. Inte ens stress Trots den höga musiken som dunkade i huvudet fanns han där. Trots den värme lokalen var fylld av värme var minnet av de kyliga ögonen starkare. Hans ansikte, handlingar, ord fanns i allt, överallt. Barens gäster förvandlades till mörkhåriga killar, alla med lika kyliga ögon som personligheter. Jag ruskade på huvudet när jag serverade den redan fulla mannen ännu ett glas med starköl. Det var orättvist av mig att bara tänka på Tyler som kall. Ibland hade han visat en annan sida, en som inte var lika avvisande. En sida som visste var värme och sorg var. En sida som vägde upp den andra.

En sida som speciellt framträtt när han berättade om sin mamma. Då hade han varit så öppen, som om han verkligen blottade sina innersta känslor och tankar för mig, visade den riktiga Tyler. Den Tyler som han dölja inom sig och varken varit eller vista på många år. Kanske aldrig.

Jag visste att det var fel av mig att fortfarande tänka på honom, fortfarande minnas honom. Jag borde ha gått vidare, precis som han uppenbarligen gjort. Men problemet var att jag inte ville. Förvånad över min egen tanke ryckte jag till. Det hade inte slagit mig förut att jag inte ville gå vidare. Jag hade skyllt på jag inte kunnat, men det här var första gången som det verkligen framträtt för mig att jag inte ville gå vidare. Varför?

" Du ser bekymrad ut. " En svagt berusad man i 30-årsåldern satt med en cigarett i handen och såg på mig med höjda ögonbryn. Jag log svagt åt honom och skruvade lite besvärat på mig. En konversation med en främmande person var inte det jag önskade mest just nu. Vid närmare eftertanke ville jag inte prata med någon alls just nu. Bara gå hem, dra mitt täcke över huvudet och fly undan alla problem med hjälp av sömn. Men det var trots allt oartigt att inte svara och jag var på jobbet. Jag hade alltså inget val.

" Det är inget viktigt. Bara lite personliga... problem. " förklarade jag så bekymmerslöst som möjligt, dock lät min röst allt annat än bekymmerslös, snarare sorgsen. Mannen framför mig lade huvudet på sned och fimpade cigaretten. Han hade lite lätt rufsigt blont hår som stack fram under munkjackans huva, vilken han hade dragit över huvudet. Den nyss nämnda munkjackan var svart och hängde över linningen på de mörka jeansen. Skuggan från huvan skymde hans ögon och jag kunde inte tolka hans ansiktsuttryck, något som var en ganska viktig detalj när man mötte någon på den här baren. Den var inte direkt farlig eller så, men en del människor kunde bli ganska så otäcka när de fått i sig lite för mycket. Av erfarenhet höll jag mig undan de mest påverkade, vilka det var kunde man enkelt avgöra när man såg den obestämda glimten i deras ögon. Det faktum att jag var en tjej, med en pappa som inte skulle märka om jag kom hem eller inte, gjorde det ännu mer nödvändigt att passa sig. Min pappa, som jobbade natt, skulle varken ha ork eller tid att kolla upp vad som försiggår med mig.

" Vill du sätta dig? "

I vanliga fall hade jag gått iväg efter en artig fras så som: " om ni ursäktar... ", men jag var trött, frustrerad och irriterad så jag sjönk ner på en ledig stol bredvid honom, lade den svarta serveringsbrickan som jag hållit i händerna på det rena bordet framför oss. Mannen gav mig ett uppskattande leende och två smilgropar framträdde i hans kinder. Om han inte varit ungefär tio år äldre än mig skulle jag kallat honom snygg, men trots åldern så han fortfarade bra ut.

Men han kunde fortfarande inte jämföras med Tyler...

Jag vaknade till när mannen vinkade med handen framför mitt ansikte.

" De här personliga problemen du nämnde förut, är de allvarliga? "

I vanliga fall drack jag inte, sist jag druckit ordentligt hade jag vaknat med världshistoriens värsta baksmälla, men när han ställde frågan tog jag ölglaset framför honom och tömde innehållet. Den fräna smaken som jag inte var van vid fick det att sticka i halsen och jag kunde inte låta bli att grimasera. Mannen verkade inte bli förvånad över att jag utan vidare drack upp hans öl, utan satt fortfarande bara bekvämt på hans stol och väntade på att jag skulle svara. Trevande började jag förklara vad som hänt, att en person som jag träffat några gånger utan vidare brutit kontakten och att jag inte träffat honom sedan dess. Under min berättelse lyssnade han uppmärksamt, nickade ibland och beställde in en genomskinlig vätska vätska. När jag var klar sköt han fram ett av glasen mot mig och sa allvarligt: " drick. " Precis som förut tvekade jag inte utan tömde bara glaset. Smaken av vodka fyllde munnen, men huvudvärken som väntade skrämde mig inte. Jag var så trött på allt, precis allt. Spriten lugnade mina nerver och långsamt, i takt med de allt fler glasen jag tömde, började jag slappna av. Efter ett tag började mannen ställa frågor, frågor som jag svarade på utan närmare funderingar. När han dragit ur mig hela min relation med min pappa, hur jag växt upp utan min mamma, varför jag bara hade avlägsna vänner kom en lång följd av frågor om personen jag nämt i början.

" Du säger att du tänker på honom hela tiden, tycker att han är väldigt snygg och rodnar när han ser på dig? Har det slagit dig att du kanske gillar honom? "

" Vad menar du? Jag tycker inte illa om honom... "

" Min förra fråga kanske var lite förvirrande. Vad jag menar är att för mig så låter det som om du gillade honom väldigt mycket. Så, jag frågar dig en gång till, är du kär i den där killen? "

" Ja... "

För första gången som jag satte mig ner på stolen lättade alkoholens dimma för mig ett par sekunder. Vad hade jag sagt precis? Att jag gillade Tyler? Att jag var kär i honom? Att jag... älskade honom? Det kunde inte vara sant, en sådan anledning kunde inte vara anledning till att jag inte kunde glömma det som hänt? Det var dumt, att jag överhuvudtaget skulle gilla Tyler var bara... Dumt.