Sparkling White

Kapitel 10

Det var så irriterande.

Det borde inte störa mig, jag borde ha lämnat allt bakom mig, glömt, precis som jag sagt att hon skulle göra. Vanligtvis knyter jag inte några band till någon, låter igen komma tillräckligt nära, vilken situation som än inträffat, vad som än sagts. Jag brukade kunna släppa taget hur lätt som helst.

Så varför inte den här gången?

Jag ville inte tro att Lilly påverkat mig så mycket. Det var löjligt. Hon borde inte ha påverkat mig alls. Det var inte så att det verkligen hänt något mellan oss. Jag borde inte tänka på henne, undra varför hon inte sökte upp mig eller minnas hennes varma, nyfikna ögon som uppriktigt lyssnat när jag berättat för henne om mamma.

Men det gjorde jag.

Och det var jag som sagt att vi inte borde ses igen.

Irriterat slog jag till tegelväggen jag passerade, en vägg som påminde så mycket om grändens den där natten att det gjorde ont. När jag ilsket gned den numera ömma handen och vände blicken framåt fastnade den på en smal gestalt, nästan osynlig i det skumma ljuset.

Lilly...

Jag började ivrigt att gå mot henne till det gick upp för mig. Jag höll på att gå fram till en tjej jag avvisat. Det var över mellan oss. Det var över. Det hade aldrig varit något mellan oss. Vi var inget och hade alltid varit.

Inget..

Och varför i helvete var jag så glad över att se henne? Varför var allt jag ville just nu att springa fram till henne? Jag försökte förklara min glädje med att det var svårt att lägga bakom sig sådant som vi gått igenom. Gränden. Havet. Grottan. Alla var för känsloladdade minnen, saker som inte gick att glömma. Saker som var för mycket för att lägga bakom sig...

Jag vet inte vad du tror just nu, angående allt som hänt. Jag syftar inte bara på gränden, även de som hänt på ön."

"Jag vill bara göra en sak klar. Vi är inte vänner, vi är inte artiga främlingar, vi är ingenting. I och med att vi lämnar ön lämnar vi också allt som hänt bakom oss, är det uppfattat? "

Hade det varit rätt av mig att säga så? Just då hade det verkat vara det enda alternativet, men kanske hade skenet bedragit. Kanske var det bara det enklaste? Det enklaste sättet att fly undan Lilly, fly från att komma någon nära igen... Fly undan från att bli sårad ytterligare en gång. Just som jag förberett mig för att möta Lillys blick ser jag gestalten i skuggan lysas upp med hjälp av den sunkiga lyktstoplen. Håret är den första skillnaden jag ser. De var inget gyllenbrunt hår, ögonen var inte varmt bruna. Kort sagt, det var inte Lilly. Den blonda, okända tjejen med blåa ögon går rakt förbi mig och jag tvingade mig själv att göra samma sak. Förbryllad över mina tankar och känslor märker jag inte hur mina steg blir allt saktare. Hur hade jag kunnat förväxla en tjej så olikt Lilly? Betyder hon faktiskt något för mig? Jag tittade mig över axeln på tjejen som jag trott var Lilly. En helt normal person med ett normalt liv. En person så olik mig, med ett liv så olikt mitt.

Inte konstigt att jag trott att hon var Lilly.

Jag sneglade på min tunga, silvriga armbandsklocka. 01.07. Faan. Egentligen skulle jag ha varit på Baren just nu, diskuterat affärer med Eric. Ytterligare en gång hade mina funderingar gjort min försenad. Jag hade i vanliga fall ett rykte om att aldrig vara sen, alltid dyka upp exakt i tid, varken förtidig eller försent. Nu var jag sen för tredje gången på tre veckor. Helvete! Fast besluten om att inte dröja ännu längre började jag springa och styrde mina steg mot en undangömd bar, en vanlig mötesplats för affärer, många illegala beslut hade fattats där. Jag började gå igenom de viktigaste detaljerna inför nattens affär. Eric, en bekant man vid det här laget som Zach ofta samarbetade. Mina tankar fördes från detaljerna tillbaka till gårdagen då jag mottagit mina instruktioner från Zach.

"Lyssna här Tyler, jag har ett jobb åt dig och jag förväntar mig att det ska flyta på problemfritt. Sedan tidigare gånger vet du om Eric och känner till hans många kontakter. Du vet också vid det här laget hur affärer med honom funkar. Han kan skaffa skiten, men han är inte smart nog att få den över gränsen. Din uppgift i det hela är att erbjuda din hjälp emot hälften av knarket. "

" Hur kan du vara så säker på att det kommer att flyta på problemfritt? "

" Eric vet att det är bättre med hälften än inget alls, vilket är det han kommer få om ni inte samarbetar. Eftersom du inte misslyckats med liknande saker tidigare litar han på dig. Förstår du vad som väntas av dig?

" Jag förstår. "

Flämtande öppnar jag den tunga trädörren och slinker in. Min blick vandrar över rummet och fastnar tillslut på en skrattande gestalt med uppdragen huva. Eric. Trött närmar jag mig och skakar på huvudet mot en frånvarande servitör som håller upp sprit i ett glas mot mig. Samma visa varje gång. Till dem vi byter varor med säger jag att alkohol är skit, till Zach att jag inte vill vara påverkad under affärer. Den riktiga anledningen är att farsan avskräckte mig från att bli full redan som femåring. Jag hatar lukten av sprit, står inte ut med fulla människor. Jag hatar att baren har blivit en mötesplats, men klagar inte. Jag brukar vara snabbt härifrån ändå. Eric verkar inte ha märkt av min ankomst, verkar inte ha uppmärksamhet på något annat än tjejen mitt emot honom. Jag borde vara glad över att deras flirt fått honom att glömma bort tiden, men det stör mig. Och han är helt jävla dum i huvudet om han tror att jag tänker sitta och vänta medan dem dricker sig fulla.

Jag fattar inte att jag inte kände igen henne först. Jag borde ha fattat redan vid anblicken av ryggtavlan och håret, uppsatt i en hög hästsvans. Men det var inte förrän jag hörde det irriterade tonfallet som jag förstod vem tjejen framför Eric var. Utan att tänka på vad jag gjorde, utan att fundera över konsekvenserna gick jag fram och högg tag i brunetten. Lilly höjde förvånat på ögonbrynen när jag vänt henne om. Som om hon först inte känt igen mig. Kanske gjorde hon inte det heller. Poängen var att Eric gjorde det.

" Tyler, kommer du redan? Bestämde vi inte klockan ett? " Ilskan bubblade upp i mig. Hur kunde han? Varför hade han ett sådant nonchalant tonfall efter det han precis gjort?

" Jo. " Mitt svar, kort, enkelt och kyligt var tillräckligt mycket för att Lilly skulle få ur sig ett: " Tyler? ". Eric skrattade till och svepte glaste framför sig.

" Det var trevligt att träffa dig, Lilly, men jag är rädd att vi får fortsätta det här någon annan gång. Jag har lite annat att ta i tu med just nu. " Han mötte min blick med ett överlägset flin. " Eller hur, Tyler?"

Utan ett ord drog jag upp Lilly från stolen och lyfte upp henne. Min blick spändes djupt in i Erics ögon innan jag vände på klacken och gick ut från baren med Lilly i famnen. Väl ute, vid mötet vi den friska nattluften kvicknade hon till.

" Tyler? " mumlade hon sömnigt. " Vad gör du här? Jag trodde... "

" Jag skulle kunna fråga dig samma sak. Vet du inte att den baren är direkt livsfarlig för sådana som dig? Särskilt om man inte är uppmärksam, vilket jag inte kan säga att du var. " Jag försökte inte längre dölja min ilska, utan använde ett rasande tonfall och greppade hårt om henne. Hon gav mig inget svar, låg bara tyst i min famn och såg frånvarande ut. Det var tydligt att hon hunnit bli full. Lukten av alkohol stank från henne. Äcklat svor jag till. Jag tog tag i henne och gick bort från baren tills den inte längre var inom synhåll och efter vi kommit några minuter från baren började jag undra vart jag var på väg. Lilly hade aldrig sagt vart hon bodde, jag var inte heller säker på att hennes föräldrar skulle bli så glada över att hon kom hem, full på natten med en kille. Jag hade inga egna liknande erfarenheter, inte från någon av sidorna ( som förälder eller som barn ), men jag antog att Lilly inte skulle uppskatta den gesten från min sida. Jag visste inte om hon hade vänner, och vart dem i så fall bodde. Så det fanns bara ett alternativ kvar. Jag stannade och såg ner på den numera sovande Lilly. Hon skulle vara arg på mig när hon vaknade, men det fanns inget annat jag kunde göra om hon skulle hållas vid liv. Jag skulle vara tvungen att ta med henne hem.