Sparkling White

Kapitel 13

Jag gick in i affären med spända axlar och stel kropp. Jag föredrog mindre folkmassor, om ens några alls. Här inne i den svala luften kryllade det av folk. En anledning till att det här var första gången jag varit i mataffären, trots att den låg fem minuter från mitt hus.

Lilly verkade inte vara bekymrad alls över den oansenliga mängden personer eller trängseln, utan gick bara fram till ett ställ med röda plastkorgar, greppade åt sig en och passerade ett par löjliga mekaniska portar så fort vi kom in. Jag antog att det här var känd mark för henne.

Men jag kunde se, på hennes kroppsspråk, att något fortfarande inte riktigt stod rätt till. Hennes ögon var alltför trötta, motsatsen till de livliga, men varma ögonen hon annars ägde. Trots tröttheten verkade hon inte ha något problem med att greppa varor från höger och vänster, saker jag varken förstod vad det var eller hur de skulle tillagas. Matlagning var inget jag ägnade tid till.

" Första gången du handlar? " Lillys oskyldiga fråga väckte ett minne till liv, något suddigt om en kvinnas varma hand och en klapp på huvudet. Innan det hann bli mer detaljerat skakade jag på huvudet och började istället ett se på när Lilly diskuterade för och nackdelarna med rostbiff på grovt bröd, med sig själv.

Den röda plastkorgen började så småningom att fyllas, med allt från mineralvatten till hårdost. Vilka varor den innehöll hade jag dock ingen medverkan i alls.

" Väcker det obehagliga minnen? " Frågade jag och pekade mot hyllan med öl och läsk efter vi passerat den och hon slängt en blick mot den. Lilly log svagt, skakade på huvudet och gick till min förvåning närmare. Hon gick fram till ett ställe, sökte med blicken, greppade en glasflaska och kom leende tillbaka till mig. I handen höll hon något som liknade en vinflaskan och jag visade min förvåning genom att rynka pannan.

" Alkohol? "

" Så jag drack mig full? " Frågade hon förvånad och jag mindes att jag inte sagt något. Men innan jag hunnit förklara mina ordval fortsatte hon att prata. " Tro mig, jag tänker inte dricka mer på ett långt tag efter den sortens huvudvärk, men det här är inte vin. " Hon höll fram flaskan och läste på etiketten. " Det är mousserande vitt, fast utan alkohol. "

" Sparkling White. " läste jag högt och gav henne en frågande blick.

" Har druckit det sedan jag var femton. Andra dricker kaffe, jag dricker alkoholfritt vin. " Jag tog emot den framräckta flaskan och bar den efter henne, fortfarande förvånad och oförstående.

Det slog mig plötligt hur lite jag egentligen visste om Lilly. Visste inget om hennes familj, bakrund, vänner, intressen eller hur det kom sig att hon befann sig på en bar klockan ett på natten. Jag undrade om jag borde dra upp det, fråga. Var det något hon förväntade sig. Det var inte det att jag inte ville vet mer, bara att... Jag visste inte hur jag skulle fråga.

Väl ute ur affären höll jag fortfarande i den dumma flaskan, samt en plastkasse. Med snabba steg började hon gå åt samma håll vi kom ifrån och jag överraskades hur rätt hon lyckades hitta. I ett försök att bryta tystnaden frågade hon om vinflaskan var för tung. Jag skakade på huvudet till svar och famlade efter något att säga. Var detta ett bra tillfälle för att få veta mer?

" Varför Sparkling White? " Frågan var dum, kom från ingenstans, men kanske, eventuellt skulle ge mig fler svar än dem jag frågat efter.

" Första gången jag drack det var på grund av namnet. " Hon skrattade till. " Jag tyckte att det var intressant och... Vackert. "

" Hurdå? " Hon verkade överraskad av min nyfikenhet, men fortsatte att berätta.

" Det låter vackert, inte sant? Jag vet att det står för "mosserande vitt", men man kan också översätta det till "gnistrande vitt". " Jag såg oförstående på henne, men försökte maskera min nyfikenhet.

" Vad menar du? "

" Allt som är fantastiskt gnistrar och sprakar. Typ som om man lever i en värld när man är kär. Eller när man får sin första kyss. " Jag log och såg oförstående ut. " När jag var liten såg jag på en tv-serie och det förälskade paret kysste varandra för första gånger på nyår, vid tolvslaget. Hela himlen gnistrade av fyverkerier och efter det kan jag inte tänka på kärlek utan glitter. " Hon skrattade till. " När jag köpte Sparkling White för första gången var jag nedstämd, deprimerad. Sedan såg jag flaskan och tänkte på glittret, kärleken och köpte det. "

" Så, om jag har förstått det här rätt... Du gillar egentligen inte smaken av drycken utan namnet och att de påminner dig på ett ologiskt sätt om kärlek? "

" Är det så konstigt? För en tonåring som aldrig upplevt någon typ av varaktig kärlek förut var en bubblande dryck ganska fantastisk. " mumlade Lilly och jag stannade till. Hennes låga röst, det glada leendet som så snabbt förvandlats till en del av hennes sorgsna gestalt. Plötsligt fick jag en känsla av att jag borde lägga armen om henne. Irriterat skakade jag på huvudet. " Är allt som det ska? Något som är fel? " Hon fick tillbaka mig på jorden.

" Jag blev bara... lite yr. " Innan jag hunnit reagera hade hon smugit fram och lagt en varm hand på min panna. Jag ryckte till vid beröringen och hon rodnade.

" Förlåt.. Jag tänkte bara... Jag tvingade dig praktiskt taget att ta hand om mig så om du skulle bli sjuk... " Hennes pladdrande var uppenbart nervöst framtvingat. Hade det varit någon annan hade jag vid det här laget gett personen ett slag i ansiktet eller på något annat, smärtsamt ställe. Det var irriterande, men konstigt nog... Konstigt nog fick inte Lillys ordflöde henne att framstå som irriterande, bara... Söt.

" Är det säkert att du mår bra? " Jag nickade enkelt och började gå igen, medveten om att försöka komma över det som precis hänt. Då hörde jag mitt namn ropas genom luften och ett förskräckt flämtande från Lillys håll hördes.

" Tyler! Ser man på, trodde aldrig att jag skulle få se en sådan här syn" Oscar och Mike snubblade fram till oss, påverkade. Mike grep tag i Lillys arm och jag tog automatiskt ett steg emot dem. Mike skrattade bara åt min handling.

" Va faan är det? Vi tänkte bara låna horan ett tag, spelar det verkligen någon roll? " Innan han sa något mer lät jag mitt plötsliga raseri ta över och slog till Mike i magen, hårt med en knuten näve. Han svor till och gav mig en svag spark på benet. Utan att tveka grep jag tag om hans axlar, örflilade hans kind och delade ut ännu ett knytnävesslag, den här gången mot hans ansikte. Mike föll till marken och drog med sig Lilly. Jag var snabbt framme hos dem och drog upp henne på fötter.

" Vad är det för fel på dig? " Oscar den jäveln gjorde ett klumpigt försök att slå ner mig, men jag fällde honom snabbt och började sedan springa därifrån med Lilly.

" Vad var det där för typer? " flämtade Lilly och saktade ner. I en sekund funderade jag på att berätta allt. Vad jag jobbade med, vem jag egentligen var. Men... Jag ville inte se hennes ögon fyllas av skräck när hon fick reda på att killen framför henne var profitionell smugglare och hade skadat fler människor än gånger då hon ätit middag. Så jag skakade bara på huvudet och vägrade att möta hennes blick. " Tyler... Är det något du döljer för mig? " frågade Lilly misstänksamt. Återigen ville jag säga sanningen, men kom fram till samma slutsats som förut. Att det inte gick.

Lilly verkade förstå att jag visserligen dolde något, men inte skulle tala om var det var för hon gav mig bara en sista blick innan hon började gå emot min lägenhet igen. Medan vi började gå försökte jag att få igång samtalet igen.

" Behöver du inte ringa dina föräldrar eller något? Du har varit borta hela natten och... " hon avbröt mig innan jag hann säga något mer.

" Det är lugnt. " Jag höjde på ena ögonbrynet.

" Du menar att dem inte kommer att oroa sig. " Hon blev tyst och såg ut att tänka efter. Sedan sade hon, med en sådan låg röst att jag knappt hörde.

" Jag menar att han inte bryr sig. " Jag ville fråga mer, ville förstå, men pressade inte. Lilly hade åtminstone försökt att förstå med mig, så jag tänkte göra henne samma tjänst. Så bi gick bara tysta, sida vid sida och bar på varsin hemlighet.

Tillslut kom vi fram till min port och jag lyfte upp blicken. Sekunden där efter stannade jag upp, stirrade framför mig och hoppades att det mina ögon såg inte var sant.