The stars in the sky

1⃣

OSCAR

Skolklockan ringer vilket betyder att skolan är slut för dagen. Jag plockar ihop mina NO-böcker och skjuter in stolen efter mig. Som vanligt är jag sist ut ur klassrummet. Jag går i långsam takt mot mitt skåp, nummer 13. 13 som i oturnumret. Jag börjar tro att det inte är en slump att jag fick skåp 13. Jag har otur. Eller om man räknar otur som i att inte ha några kompisar pågrund av sin läggning. Att ens pappa, som även var ens bästa vän dog för 3 år sen och att ens mamma sedan det dricker sig full varje dag.
Räknar man det som otur, så antar jag att jag har det.

Men det om min läggning... Jag gillar killar, ja. Och har gjort det i 5 år, sedan jag var 13. Pappa stöttade mig, och älskade mig för den jag var. Han förstod mig. Han älskade mig, och jag älskar honom. Mer än något annat.

Jag pluggar i hörlurarna i telefonen och sätter hörsnäckorna i öronen. Klickar mig in på min favorit-lista och sätter på Autumn leaves- Ed Sheeran.

Another day, another life
Passes by just like mine
It's not complicated

Jo, för mig är det så in i helvete komplicerat.
Fan.
Nu kommer tårarna, som dom alltid gör när jag går hem från skolan.
Jag vänder ner huvudet mot marken, så att luggen hänger ner över ögonen. Och så att ingen ska se.
Ingen ska få se mina tårar.
Smärtan som lämnar min kropp, och byts ut mot ny smärta.

FELIX

Klockan är 15:20 och han ska komma när som helst.
Han slutar skolan 10 över och det tar runt 10 minuter att gå hit från skolan. Anledningen till att jag vet när han slutar är att jag gick på den skolan innan.
Men det sket sig.
Blev avstängd, pågrund av något som inte ens jag gjorde.
Mina föräldrar trodde mig inte, inte lärarna eller mina vänner heller. Jag hade ingen på min sida. Därför flyttade jag till en egen liten lägenhet där jag kan vara ensam, och jag behöver inte tänka på någon annan.
Ja har knappt någon kontakt med omvärlden. Men jag mår bra utav det.

Jag hör tunga steg komma närmare på den asfalterade trottoaren och jag trycker mig närmre det stora trädet.
Där går han, håret hänger som vanligt framför ansiktet så att jag inte kan se hans ögon. Hörlurarna är i och blicken fäst i marken. Små låga snyftningar lämnar honom som vanligt.
För att få en bättre skymt av honom går jag en aning runt trädet, och råkar trampa på en gren som knäcks.
"Fan" mumlar jag tyst för mig själv.
Hav stannar upp och tar ur ena hörluren och kollar runt sig. Han stannar vid trädet jag står bakom och jag sätter andan i halsen. Jag står blixtstilla och är helt knäpptyst.
Han börjar sedan skynda på stegen och snart är han borta från mitt synfält.

Nu är det bara att gå hem och vänta på nästa dag då.

______________________

FÖRSTA KAPITLEEEET!!!😃😃

Hoppas ni tycker att detta duger, och det kommer ju självklart hände mer saker snart.😏
Rösta gärna, vi säger att nästa kapitel kommer efter 2-3 röster nu i början😉

Pusssss😘