Sky whitout stars

Kapitel 8 // Ella

Var det en dröm? Eller en inbildning? Eller... Verklighet!
Nej! Chansen att Steph och Samantha skulle säga så om mig var... Inte jätteliten förstås, men... liten. Och där med fanns den. Det fanns ju faktiskt en chans till att du skulle tycka så om mig. Vad visste jag liksom?!
Jag suckade djupt och drog åt mig min väska innan jag bestämt smällde igen dörren till vårt hus. Egentligen ville jag inte gå till skolan idag, men så klart ville mamma det. Hon hade bokstavligen kastat ut mig ur huset efter hon tryckt upp ett äpple i mitt ansikte. Hon skulle nog inte ens låta mig stanna hemma om jag spydde 24/7. För hennes dotters betyg och lärdomar gick före allt. Till och med hennes dotters lycka.
Jag suckade igen och stängde igen grinden bakom mig som ledde upp till vårt hus. Med tunga steg började jag gå.

När jag började skymta skolan bakom träden fick jag syn på en mycket välkänd person. Hon stod på andra sidan gatan och låste sin cykel. Såklart var hon tvungen att se mig också då hon vinkade glatt och kom sedan mot mig. När hon kom fram vände jag snabbt ryggen till henne.
Jag hade ju inte bestämt mig om det var en dröm än!
''Vad är det med dig?'' frågade Stephanie en aning chockat och... Irriterat?
''Jag är ju så misslyckad, så varför bry sig!'' Fick jag fram mellan sammanbitna tänder.
Hon ryckte till och backade några steg. Hennes blick var helt förändrad och inte till det bra.
''Vad har du fått det ifrån?''
Jag fnyste ljudligt och stirrade henne i ögonen.
''Försök inte ljug, det tyckte ni alla 4!''
Med dom orden vände jag på klacken, men inte för sent för att inte hinna se Alex komma småjoggandes mot Steph. Han la en hand på hennes axel och hon ryckte till.
Vad bra att hon hade sin drömprins hos sig. Jag önskade jag hade min här! Var är han föresten?
Åh juste! Han fanns ju inte längre, så var det ja.
I alla fall inte som min.
*Vid lunchen*
Okej, ett vägskäl.
Alex, Sam, Steph och troligtvis djävulen, eller själv.
Hm... Svårt beslut...
Äh, vem försökte jag lura! Jag ryckte lätt på axlarna för mig själv innan jag gick bort till andra sidan av matsalen. Så långt bort från mina vänner som möjligt. Jag satte mig tyst ner vid ett litet fönsterbord och började, utan vidare konsekvenser, äta min mat.
Visst kunde jag känna dom andras blickar bränna mig till grunden, men orka bry sig. Där dom var, var Kevin. Alltså kunde INTE jag vara där.
Jag drog en djup suck och tittade ut genom fönstret.
Tänk om jag kunde vara en fågel. Då kunde jag flyga bort från alla problem som jag hade. Jag skulle inte vara fast på marken utan skulle vara fri.
För alltid...
Plötsligt avbröts mitt tänkande av att en stol drogs ut framför mig. Jag kollade chockat upp och blev ännu mer förvånad när jag såg vem det var.
''Kevin?!''