En Andra Chans

Kapitel 8

Solljuset letade sig in genom gardinerna och jag öppnade sakta ögonen. Min blick fastnade direkt på den lilla klockan bredvid sängen och jag spärrade upp ögonen när jag insåg att alarmet inte hade gått. Jag hade försovit mig!

"Faaan", svor jag och rusade in i garderoben.

När jag precis hade klätt på mig kom jag på att vi skulle ha orienteringsdag.

Jag svor högt igen och kastade av mig alla kläder. Jag satte sedan på mig ett par träningstights och en vit t-shirt med en blå kofta över.

Sedan sprang jag ner för trapporna och in i hallen. Jag slet åt mig min väska och satte fötterna i skorna utan att knyta dom.

Jag sprang till hållplatsen så fort jag kunde men missade bussen i sista sekunden. Det var verkligen inte min dag.

Men bara efter ett par minuter kom nästa buss och jag klev på. När jag väl satt ner pustade jag ut.

Efter några hållplatser var jag framme vid skolan och hela klassen var redan där. Alla stod otåligt och väntade på mig.

Jag gick skamset fram till läraren som prickade av mig på listan. Sedan letade jag mig fram till Elin.

"Godmorgon! Är du taggad på orientering?" Frågade hon.

"Nej usch, jag har aldrig orienterat förut, med andra ord är jag antagligen sämst på sånt här! Jag kommer säkert gå vilse", suckade jag och Elin skrattade.

"Nejdå, det går säkert bra. Hoppas att vi hamnar i samma grupp bara", sa hon och jag höll med.

När vi kom fram till det området där vi skulle orientera lämnade vi av oss väskorna för att sedan bli indelade i grupper och få kartor.

Idrottsläraren ropade upp namn efter namn och tillslut hörde jag mitt.

"Amanda, du ska vara i grupp med...", började hon och bläddrade lite i sina pappren.

Snälla gud låt det bli Elin, tänkte jag. Snälla, snälla.

"Kevin", sa läraren och sträckte fram en karta och ett stämpelkort.

Åh, herregud.

Jag sneglade på Elin som log nöjt. Själv visste jag inte riktigt hur jag kände inför det här. Jag var nästan helt 100% säker på att jag skulle göra bort mig inför Kevin på något sätt. Jag skakade av mig tankarna och gick fram till läraren för att ta emot sakerna. Sedan vände jag mig om för att titta efter Kevin. Han stod en bit bort och vinkade glatt.

På vägen mot honom gick jag förbi Olivia. Hon blängde argare än vanligt på mig, men det brydde jag mig inte om.

"Hej!" Hälsade jag och log mot Kevin när jag kom fram.

"Ser ut som att vi är i samma grupp", sa jag och insåg direkt hur uppenbart och dumt det lät.

"Ja, det här blir nog kul! Hoppas bara att du är bra på sånt här för asså jag kan ingenting", sa han och drog handen genom håret.

"Jadå, jag brukade orientera mycket förut när jag var mindre", svarade jag självsäkert.

Vänta va? Sa jag precis det där?Herregud kan någon snälla örfila mig och be mig att vara tyst. Det kommer ju ta en sekund för honom att märka att jag ljög och han kommer se hur jävla dålig jag egentligen är.

Kevin pustade ut.

"Okej, vad bra att någon av oss har koll. Ska vi dra eller?" Frågade han och jag nickade.

Vi började gå iväg mot startpunkten och jag blev mer och mer nervös. Ju närmre vi kom till startpunkten desto snabbare skulle han se igenom min lögn. Vad fan ska jag göra nu?