Divan

Skuggan

Jag tar armkrok med Melinda och vi går in i bussen.
Den här klassresan gick väldigt snabbt.
Det var den bästa klassresan ever, såklart bara för att jag och Johan har blivit vänner igen.
Bara vänner.....
Annars så var det ganska tråkigt, det var inte så roligt att gå in i dom där rummen. Liksom vad ska det roliga vara?
Jag och Melinda sätter oss längst bak och börjar prata. Johan sitter framför mig och lyssnar på musik.
Min p...-
Vänta han är inte min! Vad tänker jag med? Mina fötter?
Melinda och jag har pratat ett tag och skrattat så mycket att jag har ont i halsen.
Ibland är livet bara för bra.
Efter en stund orkar vi inte prata mer så vi tar upp våra telefoner och blir lite osociala. En telefon stund måste alla ha. Jag går in på min ask och ser att jag har fått en fråga. Jag trycker på dem och läser frågan.
Jag blir stel i hela kroppen. Det kan inte vara sant..
Frågan är:

" Du och din lilla idiot till kille ligger illa ute. Ijalafall så kommer inte han att LEVA så mycket länge till. Och du, du har inte så mycket att göra åt saken!
// Snart en mördare "

Nej! Snälla låt detta bara vara en dröm, för jag är glad nu. Eller jag VAR glad. Jag hade inte skrattat sedan typ lääänge, och nu. Allting bara förstörs. Av den där jävla Spencer. Han ska få ångra, allt han gjort mot Johan och mig.
Jag tittar argt ut i rutan och pluggar in hörlurar i mina öron. Jag känner en hand på min axel och tittar snabbt åt det hållet. Melinda ser oförstående på mig.
- Humörsvändningar eller?!, säger hon och skrattar lite.
Jag fattar inte det roliga med detta, så jag bara kollar surt ut ur fönstret igen. Hon frågar igen:
- Har det hänt något?, frågar hon försiktigt.
- En sak jag måste ta med Johan ba, säger jag och ställer mig upp för att gå fram till han. Men när jag precis står i mitt gången i bussen så råkar den komma in i en rondell och jag tappar balansen och faller ner på golvet.
Alla vänder sina blickar mot mig och några börjar skratta, jag blir generad. Jag har inte varit så populär på sistone, säkert pågrund av att jag hänger med Johan.
Jag kollar ner i marken och känner hur jag mer och mer liknar en tomat. Men plötslig så känner jag ett par händer runt min midja som lätt lyfter mig upp. Jag känner igen händerna. Johan. Han lyfter mig till sätet bredvid honom. Dem har slutat att skratta nu. Han kollar på mig.

- Är du ок?, frågar han och kramar min hand,frågar han snällt.
- Jadå, men du kanske inte är ok så länge till säger jag och blir allvarlig.
- Juste, säger han och kollar ner på sina skor.
- Men det är en sak jag ville visa dig, säger jag och tar upp min mobil.

Jag visar honom ask och den anonyma frågan någon ställt. Eller för mig är den inte anonym, jag vet att det är Spencer.
När han läst det så suckar han högt.

- Vad har jag gjort honom? Att jag aldrig ska få komma undan folk som vill mig illa, säger han och drar sin hand genom sitt hår.

- Spencer är så, elak och idiotisk men jag tänkte aldrig att han skulle gå in så hårt, säger jag och suckar jag med. Högt.

-

Det är ganska sent på kvällen och det är mörkt ute. Jag sitter fortfarande i bussen för att vi har inte kommit fram än. Det är nog 30 min kvar. Jag sitter bredvid Johan och han har stängt ögonlocken. När jag ser honom börjar jag oxå tänka på att jag känner mig trött. Jag sluter ögonen för någon sekund och jag direkt in i en djup skön sömn.

-

Jag vaknar av att Johan ruskar lite försiktigt på mig och jag vaknar direkt. Jag kisar med ögonen och ser en massa ungdomar.
Juste, jag är i bussen.

- Vi är framme, säger han och ler lite.

Jag bara nickar och ställer mig upp med mina väskor.
Äntligen framme!

Jag går sakta ut ur bussen som stannat och kollar mig trött omkring.
Det är kolsvart men dom få gatlamporna lyser upp gatan. Jag ser en stor röd byggnad och jag undrar vad det är. Just det, det är ju skolan.

Våran reseledare ställer sig framför alla elever och säger högt;

- Hallå, vi är fram nu. Nu är det erat ansvar att ta er hem, säger han och viftar med armarna.
Alla börjar röra på sig påväg till sina hem. Jag är så trött så jag skulle kunna lägga mig på marken och sova. Nu.
Men jag måste hem så jag säger hejdå till Melinda och Johan och börjar röra mig hemåt. Jag gäspar några gånger och går sakta. Det går inga bussar såhär sent så jag får gå hem. Jag skulle tänka mig att det är 10 min kvar tills jag är hemma.
Jag går på en trottoar och stannar för att knyta mina converse. När jag ska börja gå igen så skymtar jag en mörk och lång figur. Jag ser inte vem det är. Jag kan bara se att en stor skugga följer efter personen. Den känns bekant.
Panik.
- Vilken snygging är ute så här sent alldeles själv, säger personen och närmar sig mig.
Ännu mer panik.
När hen går förbi gatlyktorna kan jag se vem det är.....

_______________________________

Var bara tvungen att sluta så, haha
Jag vill bara förtydliga att Johan och Julia inte är ett par ÄN utan att det bara är Julia som gillar honom, men vi vet inte vad Johan tycker om Julia. Som en vän eller mer? Det är frågan❤️

// Rebecca 💗