U WHO CRIES BLOOD

•3•

•Lunah•

Jag gick förbi vartenda hus på gatan och beundrade dom noga med blicken.

De bleka ljuset från solen lös fortfarande och svala vindar blåste förbi med jämna mellanrum.
De var verkligen spöklikt.

Jag fortsatte gå och kom in på en annan gata.
Mina ögon blev som klot när jag såg att de var en exakt likadan gata som den jag kom från.
Jag drog en djup suck och gick tillbaka till huset jag vaknat upp i.
Jag satte mig i den lilla soffan som hängde på terassen och bara kollade ut.

De blev bara varmare för varje minut som gick och jag kände att jag behövde dricka.
Jag gick in i huset och letade reda på köket.

När jag kom in i köket så såg det bara unket och gammalt ut. De luktade dött och ett tjockt lager dam låg på köksbänkarna.
En rostig svart vedspis stod under ett av de smutsiga fönstren. Sen längre bort närmare hörnet var ett handfat.

Jag gick mot de och vred sakta på knoppen som skulle spola kalt vatten.
Men istället struntade det ut smutsigt svart vatten.
De skvätte lite på min tröja och jag stängde snabbt av de.

Jag kollade ner på min ljusgrå hoddie som nu hade små prickar på sig.
Jag suckade och drog mina händer över magen för att få bort de.
Men de var kvar.

Jag vände sen om och lunkade ut till terassen och satte mig i soffan ännu en gång.
Jag hörde hur fotsteg närmade sig och jag kollade upp.

Där kom en kille i min ålder och han gick upp mot terassen.
Han hade svart hår och han var korean som jag.
Han såg allvarligt på mig när han gick upp för trappan och stannade framför mig.

Jag kollade chockat upp på honom innan jag snabbt ställde mig upp.
Han var typ bara ett par centimeter högre och han hade likadan tröja som mig.

-Vet du vart jag är? Frågade jag sen i all tystnad.
-Ja, du är i fas 3. Sa han och jag höjde ena ögonbrynet.
-Men vart är jag, jag vet att jag är i fas 3. Men vart är det? Frågade jag ännu en gång.
-Okej, låt mig presentera mig först. Sa han och jag nickade frustrerat.
-Jag är Jimin och du är Lunah. svaret på din fråga är att jag vet inte jag heller vart "vi" är. Sa han och och jag suckade irriterat.
-Okej men du borde väll veta nått? Frågade jag sen.
-Jo jag vet att jag är här för att beskydda dig tills din bror och hans gäng hittar dig. Sa Jimin och jag kollade upp på honom med stora ögon.
-Vart är dom? Frågade jag och Jimin flinade till i en tung suck.
-Jag vet inte, de är meningen att du ska vara kvar här på den här gatan och vänta tills de hittar dig. Sa han och jag nickad fick satte mig ner igen.

Han satte sig bredvid mig och jag kollade bara rakt fram.
Jag kunde känna hur hans blick brände på min kind och jag kollade mot honom.
Han fick min ögonkontakt och jag kunde svurit på att hans ögon ändrade färg.
Och de var just då jag märkte att han var ganska mörk runt ögonen och en likblek hud som hade en ljusgrå nyans.

-Vad är du för nått? Frågade jag och han släppte inte ögonkontakten.
-Jag vet inte hur man ska avslöja det utan att de låter fjantigt. Men, jag är vampyr. Sa han och jag log lite och bet mig i läppen för att inte bryta ut i skratt.
-Okej. Sa jag och nickade lite.

Jag var ändå ganska van vid övernaturliga "krafter".
Jag var uppvuxen med det.

-Ingen fara, jag är van. Sa jag och han flina till.
-Jag vet det. Sa han kort och vi båda skratta till.

Nått i mig sa att han var en bra kille.

Jag vill lära känna honom mer.