U WHO CRIES BLOOD

•7•

•Xiumin•
(Föreslår att ni går tillbaka till de andra kapitlen och läser om ni glömt bort nått. De va ju ett tag sen;) så it's back! Men varnar er bara. Den kommer att bli komplicerad och kommer att mindefucka er!)

Vi hade gått i timmar och jag kände hur mjölksyran började att ta över.
Jag kollade på Kai som såg ganska chockad ut.

-Hörröh!! Ropa Baekhyun irriterat och kastade en liten sten på min rygg.
-Vad? Frågade jag irriterat tillbaka.
-Jag är hungrig. Sa han och lät som en tre åring.
-Ät då. Sa jag drygt och vände mig framåt igen.
-Aaaah, drygarsle. Sa han och kastade ännu en sten på mig fast den här gången missa han stort.

Jag flinade till och grävde ner mina händer i fickorna på den stora gråa hoddien jag hade på mig.

•Sehun•

Vi fortsatte att gå i timmar utan att hitta nån mat.
Jag kände mig utmattad och yr.
Nästan som om att jag skulle svimma.

Vilket jag sen gjorde.
Jag föll handlöst ner på marken och snart kunde jag hörde de andra ropa mitt namn.
Men rösterna avtog för varje sekund som gick.

Jag kunde snart inte se mer utan allt blev svart.

Mina tankar försvann bort och jag kunde känna hur jag åkte tillbaka i tiden.
Jag var fem.
Jag kunde se mig själv leka med de andra barna på lekplatsen.

~Sehun! Hörde jag en bekant kvinna ropa.
Jag kollade bort mot gunstäilningen och där stod min mamma.
Jag kunde se hur jag sprang fram glatt mot henne och in i hennes armar.
~Kom så hämtar vi pappa. Sa han och glada skratt hördes från mig.

Då kände jag hur allt försvann och jag var nu i min vanliga ålder.
Jag kollade mig omkring och fick syn på mig själv.

Jag satt på en parkbänk och jag hade två små barn runt mig.
Efter nån minut så kom det en tjej i samma ålder som mig.
Hon hade glassar i handen och gav dom till de två små pojkarna som satt vid min sida.
Jag kunde se hur hon böjde sig ner och kysste mig och då fattade jag.

Jag var pappa......

Då försvann allt och jag kunde nu höra de bekanta rösterna från gänget.

-Sehun??!! Ropa de i mun på varann.
-Vakan Sehun!!! Vakna!!! Hördes det ännu en gång.

Jag drog in ett djupt andetag innan jag snabbt satte mig upp.
-Jag såg de..... Jag sög mitt liv. Sa jag och de andra kollade nyfiket på mig.
-Så hur skulle ditt liv varit? Frågade Chen otåligt.
-Jag skulle varit pappa. Sa jag chockat och de andra kollade konstigt på varann.
-Jag kände igen en grej från när jag var fem. När mamma hämtade mig på lekplatsen för att vi skulle hämta pappa på flygplatsen. Sa jag och andra nickade.
-Eftersom han varit i Nordkorea och krigat. Sa jag och Chanyeol och Tao hjälpte mig upp.
-Vi borde fortsätta att gå. Sa jag sen och de andra nickade.

Då började vi vandra vidare och jag hade fått nya krafter.

•Lunah•

Vi hade stått ett tag vid gravstenen utan att säga ett ord.
-Så hon var som dig, vampyr? Frågade jag och kollade upp på Jimin som nickade sorgset.
-Vad exat hände? Frågade jag och han kollade ner på mig.
-Vi var tillsammans i tio år i hemlighet innan de kom på oss. De tog henne från mig och jag har inte sätt henne sen 2115 och de har gått sex år sen hon "dog". Sa han och jag nickade.
-Fast jag tror hon inte är död. Jag tror hon är på de stället där alla andra är. Sa han och jag kollade snabbt upp på honom.
-Vilket ställe? Frågade jag.
-De berättar jag nån annan dag. Sa han och jag nickade.
-Kom vi går. Sa han och tog min hand och jag log försiktigt innan vi började att gå.

Vi gick förbi grav efter grav och då stannade min blick på en av dom.

-Vänta. Sa jag och stannade framför stenen som hade ett bekant namn.

Jag spärrade upp mina ögon i chock när jag fick se vad det stod på stenen.

"Namn: Lunah
Ålder: 17
Född: 1998
Avled: 2121"