U WHO CRIES BLOOD

•6•

•Lunah•

Det var en ny dag och jag kände hur fjärilar bubblade upp inom mig.
Jag vet inte varför, men det måste vara Jimin som fick mig att må så här bra.
Jag hade inte ens mina tankar på de andra längre.
Jag skakade av mig tankarna och gick upp ur sängen och ner till terrassen.

Jag satte mig på den lilla soffan och väntade tålmodigt på att Jimin skulle titta förbi.
Vilket han sen gjorde.

-Hej!! Ropa han och jag sprang ner till honom.
-Hej!! Sa jag glatt på väg mot honom.

Han öppnade armarna och jag sprang in i dom.
-Du, Lunah...... Sa han lite nervöst och kliade sig i nacken.
-Japp! Sa jag glatt men fick en mer allvarlig blick när Jimin inte svarade tillbaka på mitt leende.
-Det är nått jag måste berätta. Sa han och jag nickade långsamt.

Han nickade ut på gatan som ett tecken på att vi skulle ta en promenad.

-De är så här att..... Efter som resten av ditt gäng inte längre är vargar med krafter, utan att de är Hybrids....... Han tog en paus i berättandet och jag kollade chockat på honom.
-Alltså hälften varg och hälften vampyr så innebär det att de inte åldras, vilket du gör. Du åldras, på det här stället åldras du för fort. Om mindre än en månad så kommer du ha en kropp som en tonåring men funkar som en sextonåring. Orden han sa fastnade direkt i mitt huvud och jag kände panik stiga.

Jag kollade oroligt upp på honom och han kollade ledsamt på mig och då stannade jag upp.

-Så du menar att jag kommer ha hunnit att dö innan de hittat mig? Frågade jag med en klump i halsen.
-Det beror på hur snabbt de hittar dig. Sa han och jag suckade och kollade ner på våra fötter som bara var några centimeter från varann.

En snyftning lämnade mina läppar och en tår landade på mina skor.
Då kände jag hur Jimin tog min ena hand och jag kollade upp och mötte has hoppfulla blick.

-Men jag ska skicka några efter dom som gör att de hittar dig snabbare. Sa han med ett leende och jag log lite försiktigt.
-Men vad händer om de hittar mig i tid? Frågade jag sen.
-Då blir du en av dom och går tillbaka till din vanliga ålder vilket är 17. Sa han och jag nickade snabbt.
-Lita på mig. Sa han och tog båda mina händer och jag mötte hans blick ännu en gång.

Han böjde sig ner och jag ställde mig lite på tå och då snuddade våra näsor till varann.
Innan våra läppar hann att mötas så drog Jimin ifrån med en suck.

-Är det nått? Frågade jag oroligt.
-Nej, det är bara de att jag vill inte ha nått mellan oss två. Sa han och de fick mig att bli väldigt ledsen för jag gillade honom verkligen.
-Vad stoppar dig? Frågade jag och tog ett steg bort från han.
-Du förstår inte hur mycket jag skulle vilja vara med dig på det sättet, men jag är rädd att jag förlorar dig med. Sa han och jag kollade med en konstig blick på honom.
-Med? Upprepade jag.
-Jag har gjort det här förut. Kom jag ska visa dig. Sa han och tog tag om min handled och drog mig in på en till öde gata.

Den här gatan var inte alls likadan som alla de andra utan de var en gata med en kyrka och kyrkogård på.
Han fortsatte att dra mig in till kyrkogården och efter att vi passerat ett flertal gravar utan blommor så stannade han framför en med blommor på.

-Här, läs. Sa han och jag böjde mig ner lite och läste det som stod på stenen.

"Namn: Kim
Ålder: 17
Född: 1998
Avled: 2115"

-Två saker. Sa jag och han nickade.
-Ett: vem är Kim? Frågade jag och kollade upp på honom.
-Det var en tjej som jag kände lite extra för. Och när jag väl hade fått henne så försvann hon. Sa han och jag kände genast medlidande för de fick mig att tänka på Luhan som bara försvunnit.
-Två: vilket årtal är vi på? Frågade jag nervöst.

Han tog ett djup andetag och kollade sen på mig.
-De är inte 2015 längre. De är 2121. Sa han och jag stannade överraskat upp.

Jag bara kollade ut i tomma intet.