Stalker

Del 1/ Januari 2004

Han hade väntat länge. Över en timma på den mörka gångvägen, och han började undra varför hon dröjde. Hennes rutiner följde ett mönster som sällan bröt. Måndagar och Onsdagar, halv elva, exakt på klockslaget, brukade hon komma ut genom porten, vika av till vänster och följa gångvägen genom parken. Pojkvännen slutade sitt pass på restaurangen elva, aldrig tidigare. Till centrum tog det inte mer än fem minuter och hon var alltid tidig.
Han började frysa och drog munkjackans huva över huvudet. Januarikvällen var kall och stjärnklar. Kylan bet i fingertopparna. Han blåste i händerna, trampade fram och tillbaka över den hårda snön. Ännu lyste det i fönstret på tredje våningen. Flera gånger hade han urskiljt hennes silhuett genom de tunna gardinerna. En orolig vankande skugga. Något hade hänt
Senaste tiden hade hon verkat tyngd av bekymmer. I hennes kroppsspråk, de hopsjunkna axlarna, munnens spända sträck, den tunga blicken, skymtade en hemlighet som hon gömde inom sig. Han tänkte: vad är det du inte vill berätta?
En hund skällde i parken. Det skarpa ljudet berörde honom inte. Många rastade sina hundar vid den här tiden. Hundägare och de övriga fåtal som trotsade kölden den här kvällen hade gått förbi utan att ta någon notis om honom. Han hade ett utseende som lätt slank igenom minnets nätmaskor. Om hon skulle få syn på honom (fast att få syn på någon var ju inte riktigt samma sak som att se någon), skulle hon aldrig känna igen honom. Han sneglade på armbandsklocka. Snart tio i elva ändrade planer? Pizzerian stängde elva och det brukade inte ta pojkvännen mer än en halvtimme att städa och göra i ordning. Under tiden hon vänta i restaurangen. De träffades aldrig hemma hos henne.
Mamma var svårt sjuk, emfysem stod det i journalen.
Malin och hennes pappa hjälptes åt att sköta henne. Det var inget hem man gärna bjöd in pojkvännerna till. Ända sen han fick syn på konfirmationsporträtten hade han följt henne som en skugga han visste nästan allt om henne. Vilka vänner hon var med. Vilken musik hon gillar. Vilken mat hon gillar bäst. Vilken tid hon kommer hem från skolan. Vilka kvällar hon brukar träffa Adnan. Till och med vilken parfym hon använde, hennes lakan doftade av den.
Han stelnade till.

En raggig skepnad avtecknade sig i mörkret. Den bruna schäfern stannade och vinkade upp öronen, han stod blickstilla, visste att hunden skulle tröttna snart. Från gångvägen hörde man husse ropa hundens namn, schäfern lydde inte, fixerade honom honom med sina gula ögon. Den började att skälla igen. Skallet fick honom att hålla andan.
Hundarna la för det mesta märke till honom, även om de sällan blev närgångna. Erfarenhet hade lärt honom att det bästa sättet att bli lämnad i fred var inte låtsas om dem. Då brukade de tröttna. Men den här hunden hade tydligen bestämt sig för att röja honom. Hunden börja nosa på hans fötter, lyfte sen huvudet och deras blickar möttes.
Husse ropade hundens namn igen. Hunden vred på huvudet som om det var första gången hunden hörde husse ropa. De så på varandra igen. Den här gången verkade hunden inte lika intresserad av honom längre, som om han inte hade uppfyllt djurets förhoppningar på en lekkamrat. Hunden vände om och sprang tillbaka till gångvägen. Mellan träden såg han hur husse kopplade hunden och fortsatte förbi honom genom parken. Lättad släppte han ut luften genom läpparnas springor. Det hade varit nära. Han kastade en blick mot hennes fönster. Fortfarande kvar. Musklerna kändes stelfrusna. Han ångrade att han inte hade klätt sig varmare. Något hade kommit emellan. Kanske mamma hade blivit dålig igen. Förra veckan hade de ringt efter ambulansen. Det hade varit bråttom. Med påslagna blåljus hade ambulansen kört mamman till laserettet. Dottern och pappan hade stannat hos henne hela natten. När klockan visade elva bestämmde han sig. Han kände ingen känsel i tårna längre. Det var det. Hon skulle inte komma ut genom porten. Inte ikväll, han var inte orolig. Förr eller senare skulle han få veta vad som hade hänt. Hon kunde inte dölja något från honom. Han lämnade gömstället och gjorde sig synlig på den upplysta gångvägen. Ett ungt par gick skrattande förbi. Han kände den alkoholstanken i deras rykande andedräkt. De la aldrig märke till honom.