Stalker

Part 4

2 timmar hade han fått med Malin den här dagen. Det var inte mycket när man tänkte efter på att dygnet bestod av 24 timmar, skolan och jobbet la beslag på all hans tid, och inte mycket blev över till min Malin.
Snart började han kvällspasset på pizzerian. De skulle träffas efteråt. De hade inte planerat något, fanns inte heller så mycket att göra så här sent. Fiket var stängt och ingen bio började vid den tiden. Ibland följde hon hem med mig, men hon stannar inte hela natten med honom. Hon var rädd att något skulle hända sin mamma. Det var synd att Catrin inte accepterar honom. Han hade verkligen ansträngt sig för att vinna hennes mammas förtroende. Hon hade kanske inte sagt ut det direkt till honom men det syntes verkligen i hennes blick, det hördes i hennes tonfall vad hon tyckte om honom.
Jävla flykting, min dotter är värd mer än så.
Han packade ner en ren T-shirt och kursböckerna i ryggsäcken han hade en halvtimmes rast och han brukade på och läsa lite. Fortfarande kunde han känna hennes doft i rummet, han saknade henne redan. Hon hade stannat en liten stund. De hade älskat. Hon hade verkat spänd och frånvarande som om hon höll något inom sig, men han ville inte pressa hennes för mycket. Snart skulle hon kanske berätta.
I ramen på den stora spegeln i rummet satt ett foto på henne. Varje han gick hemifrån brukade han lägga två fingrar mot sina läppar och sen försiktigt tryckte mot Malins.
"Älskar dig, viskade han."
Torsdagskvällarna var alltid lugna men snöovädret hade kommit och det blåste lite vilt lite här och där. Allting, människor och byggnader, var insvepta i ett vitt, möjligt töcken. Bara de mest inbitna stammisarna hade trotsat ovädret och satt med sina stora, stark och glodde på italiensk fotboll på tv.
Adnan hälsar på Ronny, Malins pappa som satt med sina kompisar och drack öl och skrattade åt varandras usla skämt. Första gången Adnan hade träffat hennes pappa hade han blivit livrädd. Nästan två meter lång och byggd som en grizzlybjörn såg han ut som den buse, som han en gång hade varit. Så det är du som är Adnan? Adnan hade varit beredd på det värsta och därför blivit minst överraskad när Ronny sträckt fram handen och med en varggrin frågat: gillar du att plocka svamp? Adnan hade aldrig plockat svamp förut men svarade för säkerhets skull att det skulle vara roligt om han hade följt med någon gång.
Säg bara till, jag vet ett ställe där det finns gott om trattkantarell. Men inte ett ljud till nån om det.
Malin hade skrattat när Adnan berättat om pappans hemliga svampställe. Sen hade hon blivit allvarlig och berättat att hennes mamma och pappa ofta plockade svamp när hennes var frisk då.
Pappan har inte varit ute i skogen sen hon blev sjuk. Men han pratar alltid om sitt svampställe.
"Adnan!"
Två fingrar spretade i luften vid Ronnys bord. Han gick dit med ölen med en bricka. Männen började bli ordentligt fulla. Volymen där inne hade höjts ett par decibel och antalet tomma glas växte på bordet till högar. Ölen rann ner snabbare än han hann hällt upp ett annat glas.
"Tre stora var det." Adnan ställde ner glaset på bordet. Ronny tryckte en hundring i hans handflata. "Behåll växeln."
"Tack."
Ronny grabbade tag om hans axel och frågade om varför han inte kom och hälsade på.
"Det är mycket i plugget nu."
"Du ska inte bry dig om Catrin. Du vet sjukdomen......" Ronny avbröt sig och dunkade Adnan på ryggen. "Äh vafan, du är en bra grabb."
Adnan bytte askfaten och bar bort de tomma glasen. Han såg sig omkring i lokalen. Vid Jack Vegasmaskinen stod en ensam medelålders kvinna och stoppade tjuga efter tjuga. Hela kvällen hade hon stått där utan att vinna något.
Det var verkligen dött.
Beatrice, servitrisen, hade tagit rast. Adnan passade på att röka. Snart skulle han få träffa Malin. Fan, vad han längtade. Det plingade till i dörrklockan. Kall luft strömma in i lokalen. Adnan kände hur alla hans muskler drog ihop sig. De klev in i restaurangen och lät blickarna kolla inuti, som om de ägde den.
Jocke, Malins ex, och hans kusin Simon. Utan att lämna baren följde Adnan blicken till ett bord. De slog sig nära dörren. Ronny syntes inte till, han hade väl gått på toa. Vad Adnan visste om honom, var att Jocke och Simon brukade hänga på Lucky Hit eller på Black and Brown den irländska Klubben/puben på järntorget. Här var de sen ett halvår tillbaka. Den kvällen hade Simon spelat på Jack Vegasmaskinen men turen hade inte varit med honom då. Han var full och arg började han att sparka på maskinen. Adnans pappa hade klivit fram bakom bardisken och bestämt berätta för honom att om Simon inte slutade skulle han ringa polisen. Fuck you, jag skiter i, hade Simon svarat och fortsatte sparka på maskinen, Adnans pappa hade plockat fram mobilen. Polisen hade kommit snabbare än vad Simon och Jocke hade förväntat sig. De visste inte såklart att hela Bergfors poliskår brukade äta lunch på pizzerian.
Tyvärr syntes inte polisen till den här kvällen.
Adnan hade fått tydliga instruktioner av sin pappa att om Simon och Jocke visar sig nånstans i närheten av hans restaurang skulle Adnan ringa honom.
"Ska jag ringa Ibrahim?" Undrade Beatrice.
Adnan tvekade. Skulle han inte kunna klara av Jocke själv? Det var ju faktiskt han som var chef när hans pappa var ledig, han måste visa vem som bestämde.
"Jag snackar med de."
Jocke tog av sig sin jacka så att alla kan se tribaltatueringarna på axlarna och överarmarna och den tjocka guldlänken som blänkte på bröstet. Han skakade snön ur den långa, ljusa håret och satte sig. Simon, klotformat, acneanfrätt ansikte och snaggad skalle, vinkade åt Adnan. "Två Heineken."
"Jag är hungrig", sa Jocke.
"En Calzone och en Capricciosa med extra ost."
Adnan harklade sig tyst. "Ni är inte välkomna här."
Simon såg på honom med slö och ilsken blick. "Vad sa du...?"
"Ni är inte välkomna här. Jag vill att ni ska gå härifrån."
"Vad har vi gjort för fel?", undrade Jocke. Kyligt och lugnt med det där småroade leendet i mungipan.
I ögonvrån skymtade han Beatrice. Hon tecknade med handen om hon skulle ringa till Ibrahim. Adnan tvekade. Vad skulle han göra? Vid Ronnys bord hade det blivit tyst, männen sneglade åt deras håll. Ronny var säkert fortfarande på toaletten.
"Var har du farsan då?"
"Gå härifrån nu." Hans röst lät sammanpressad som om den hamnat djupt ner i bröstet.
"Du är mannen i kväll alltså? The man?" Jocke log. "Hur är det med Malin förresten?"
"Bra."
"Har du frågat henne?"
"Vadå?"
Jocke tittade förvånat på Simon och sen på Adnan. "Har du inte frågat henne?"
"Jag vill inte ha nåt bråk. Gå nu..."
"Så du har verkligen inte frågat henne?"
"Frågat vadå?"
"Vad som hände när vi var ihop? Och vem är mannen?"
"Jag säger åt er en gång till, sen..."
"Är det några problem?"
Ronny. Med lätt svajande gång närmade han sig bordet. Jocke höjde handen. "Tjenare, Ronny. Visste inte att du var här."
Den storvuxne mannen stannade. Han besvarade inte på hälsningen eller Jockes leende. "Jag och mina polare går ofta hit. Bra käk, trevliga personal. Man slipper drägget. Nåja, för det mesta i alla fall."
Jocke log inte längre. Han kastade en blick mot bordet där Ronnys kompisar satt.
"Gamla gänget, va?"
"Jag hörde att du och Simon var portade här."
"Jag hörde det också. Hade faktiskt ingen aning..."
Ronny drog fram en stol och satte sig. Han stödde armbågarna mot bordet och tittade lugnt på bägge två. "Vill ni ha bråk? Visst okej då tar vi det utanför. Inte härinne."
"Vi vill inte ha bråk. Eller hur simpa?"
Simon sa ingenting, han var mörkröd i ansiktet. Ådrorna i hans tinningar svällde.
"Bra", sa Ronny och nickade åt dörren. "Då tar ni och sticker."
Simon sköt som en raket ut ur stolen. Handen försvann in i jackficka. Grep efter något han gömde i innerfickan.
Jocke låste fast hans handled. "Sätt dig, för helvete!"
"Han muckar ju med oss."
"Sätt dig, sa jag!"
Motvilligt satte sig Simon. Stolen knakade till under hans tyngd. Han blängde fientligt på Ronny. Vid det andra bordet hade männen rest sig. Ronny sa åt de att sätta sig. Det skulle ordna sig.
Jocke log mot Ronny. "Det är lugnt. Vi drar. Vi vet när vi inte är välkomna." Han tog på sig jackan och klappade till Simon i ryggen. "Kom igen nu!"
Simon körde ner händerna i fickorna och gick mot dörren med nedsjunket huvud och spända axlar. I dörröppningen hojtade Jocke till: "glöm inte vem som är mannen, Adnan."
"Skitstövlar", muttrade Ronny.
Adnan sköt igen dörren. Han var torr i halsen och gick till disken för att få något att dricka. Beatrice undrade hur det gick.
"Det gick bra. Kan jag få en Cola är du snäll."
Han tog emot burken ur hennes hand och drack djupt. Fråga henne vem som är mannen! Vad menade han med det?
"Hur är det grabben?"
Han kände Ronnys hand på axeln. "Bra."
"Jag fattar inte hur Malin kunde vara tillsammans med honom."
Inte jag heller, tänkte Adnan. Hon kunde inte ha valt två som var mer olika. Plötsligt insåg han att det var första gången som han ställde sig den frågan.
Vad såg hon hos Jocke?
***
Adnan hade blivit intresserad långt innan han vågade sig fram till henne på fiket. Hon brukade gå dit med hennes kompisar från gymnasiet, han med sina från studentkorridoren.
Redan första gången han la märke till Malin hade han tyckt att det var något speciellt med henne. Hon gjorde inget större väsen av sig, verkade lite blyg och osäker i det pladdrande tjejgänget. Senare, när han lärt känna henne bättre, skulle han förstå att hon har flera sidor. Ensam med honom var hon inte talträngd alls, de kunde prata länge och mycket om allt möjligt. Hon skrattade ofta och hade en underfundig humor.
Länge hade han sneglat intresserat mot bordet där hon satt tills Charles hade gett honom en armbåge i sidan och undrade om han inte skulle göra slag i saken och fråga bruden om en dejt. Av någon anledning hade hans kompisar fått för sig att han hade så gott självförtroende att det skulle vara lika naturligt för honom att gå fram till en helt främmande tjej och fråga henne ut på dejt med honom som att det var att fråga hur mycket klockan var. Det fick honom att undra hur väl hans kompisar egentligen kände honom.
För när han ställde sig framför spegeln såg han en visserligen en hyggligt formad kropp, han bar medellång. Vägde runt åttio kilo och magen var hård och platt. Men i övrigt hade han ett alldeles vanligt ansikte. Han var inte någon speciellt utåtriktad person snarare eftertänksam och tillbakadragen, knappast spontan, han gjorde aldrig något förhastat. Tråkig skulle man säga och det var just så han upplevde sig själ: som tråkig. Ändå hade han aldrig varit utan kompisar, och han märkte att människorna anförtrodde sig till honom.
"Vad tycker du om hos mig? Frågade han Malin."
"Dina ögon."
"Typiskt tjejer, nåt annat?"
"Du är bra på att lyssna."
För en utomstående betraktare så det kanske ut som om han var stans största Casanova när han hade klivit fram till henne den där dagen, men bara hon visste hur nervös han var i själva verket varit och hur länge han förberett sig för det ögonblicket.
Var dig själv bara, hade Charles sagt.
Vem är jag då?
Hon kommer inte att bitas. Det värsta som kan hända är att du får nobben.
Som om det inte var tillräckligt illa.
Du är Adnan Imamovic (random efternamn), en omtalat schyst snubbe.
Hon kanske inte gillar svartskallar .
Skärp dig nu.
Hon hade inte fallit på en gång. Men när han lämnat sitt nummer till henne och återvänt till kompisarna hade han märkt att hon flera gånger kollat på lappen, om hon inte varit intresserad skulle hon bara lägga ner lappen i väskan. Kvällen efter hade hon ringt honom.
Det hade gått mer än 3 månader sens deras första dejt. Tidigare hade han inte brytt sig om hennes förflutna. Inte förrän ikväll.

Malin dök upp före stängningstid. Ronny och hans kompisar hade redan gått och kvinnan vid Jack Vegasmaskinen hade också gått. Adnan serverade henne en latte och slog sig ner vid bordet. De satt tyste en stund. Adnan undvek att titta på henne. Hon märkte det också, märkte hur besvärad han kände sig. Naturligtvis visste hon vad som hade hänt. Han önskade att hon inte gjorde det.
"Pappa sa att det var bråk ikväll."
Han ryckte på axlarna. "Bråk är väl att slås."
Hon strök hans kind. "Bry dig inte om honom."
Adnan lutade sig bakåt, tände en cigarett. Han märkte att handen darrade.
"Vad är det?"
"Va?"
"Du verkar..." Hon tystnade, sänkte blicken.