Stalker

Del 3

Han smekte hennes kind.
Vad mjuk han känns, tänkte hon.
"Du litar väl på mig?"
"Klart jag gör. Det vet du väl."
"Om det är nåt, vad som helst, så berättar du väl?"
Det vet du."
"Bra" Han kysste henne. "Jag måste sticka hem och ta en duch innan jobbet."
"Jag följer med."

Det hade börjat snöa igen. Vinden förde med sig en bitande kyla som la sig som en mask av is lver hennes anskite. Adnan drog henne mot sig, gav henne värme med sin kropp.
Hon tänkte: jag är inte värd dej, Adnan. Att du inte fattar det?

"Var har du varit?"
Malins pappa stod i köket och hakade lök. Hans ögon rann. På spisen spjöd en kastrull med makaroner.
"Träffat Adnan." Malin skruvade ner värmen och tog av locket. Sen började hon duka.
"Kan du hjälpa mamma i kväll? jag tänkte träffa grabbarna. Ta en öl"
"Bara du är hemma före elva."
Pappa fräste löken i pannan och sneglade på henne. "Ska ni ses ikväll med?"
Malin sänkte rösten. Mammans rum låg vägg i vägg med köket.
"Jag tänkte sova över."
"Du behöver inte viska."
"Du vet mamma..."
"Du sover hon en kompis om hon undrar. Okej?"
"Tack pappa." Hon klappade honom på kinden, skrovligt som sten. "Du borde raka dig."
"Ja,ja" han strök sig över skägget. " Varför är han aldrig här, förresten?"
"Adnan?"
"Adnan, ja."
"Fråga mamma."
Pappa la en tilltagen klick margarin i stekpannan. "Din morfar pratade alltid skit om utlänningar. Svartingar, kallade han dom. Det var på sextiotalet, när juggarna kom."
"Man säger inte juggar längre. Jugoslavien finns inte."
"Adnan är en bra grabb, det ser vem som helst, men du måste förstå mamma... han är inte härifrån, om jag säger så." Han skyfflade ner falukorven i stekpannan och såg på henne med en liten grimas." Dessutom tyckte hon om Jocke."
Malin ville inte prata om Jocke och trodde inte att hennes pappa hade något att invända.
"Varför tycker du inte som mamma?"
"För att när jag satt inne så träffa jag många utlänningar. En del riktiga skitstövlar, andra unga bråkstakar som hammnar snett. Och några som jag faktiskt har blivit vän med."
Från halsen ner till nyckelbenet hade pappan ett synligt minne av sin vilda ungdom i form av ett tjugo centimeter långt ärr. En lördagskväll för tjugofem år sen hade han blivit attackerad med kniv och hade antagligen förblött om inte en av poliserna som kom till platsen hade givit av sitt blod. Det visade sig att han hade samma ovanliga blodgrupp som hennes pappa.
"Jag sket i om jag levde eller dog, men när morsan blev med dig tänkte jag helt om. Jag ville ta mitt ansvar, inte bara lämna henne och dig i sticket. Som min farsa gjorde. Och se hur det gick."
När hennes pappa brukade berätta historien om hur Malin som ett foster i mammas mage hade fått honom på fötter kände hon ett styng av dåligt samvete. Det var inte alltid lätt att leva upp till denna ädla gärning. Hur skulle pappan reagera om hon berättade om Jocke? Det vågade hon inte ens tänka på. När Malin steg in i rummet möttes hon av ett gurglande ljud. Mamman satt på sängkanten och blåste i ett tjockt sugrör som var nerstucket i en plastburk fylld med vatten. Andningsövningen skulle va stärkande för lungorna men Malin hade inte märkt någon påtaglig förbättring. Sjukdomen hade gröpt ur ansiktet och spänt ett nät av rynkor över den gulbleka huden. Händerna var täckta av tunna blå ådror. Hon var bara fyrtiosju år gammal.
Sängen var navet i hennes tillvaro. Där tillbringade hon dygnets alla timmar. Den hopfällda rullstolen som stod lutad mot väggen användes bara för transport till badrummet. Sällsynta tillfällen fick Malin och pappan rulla ut henne på balkongen men hon lämnade ogärna sängen. Frukost, lunch, middag intog hon sittande på kanten. Malin ställde brickan på nattduksbordet. En barnportion på makaronerna och falukorven. Korven hade hon skivat i tärningar.
"Ska jag inte säga?"
Rummet var iskallt. Hennes mamma ville ha så. Oavsett utetemperaturen skulle fönstren alltid stå på glänt. Mamman ruskade sörplande på huvudet. Malin passade på att städa nattduksbordet som var fullt med använda servetter och halvtomma vattenglas.
"Det var en ny dag."
"Va?"
"Hemtjänsten. Han som bruka komma, vad är det han heter nu igen?"
Malin hade ingen aning. Hon var aldrig hemma när hemtjänsten gjorde besök.
"Gör det samma. Han hade i alla fall en ny med sig. En svarting."
"Färgad, menar du väl?"
"Nej, nej, inte nån neger. Arab, tror jag. Kvinna, fast hon hade ingen slöja."
"Det är inte alla arabiska kvinnor som har slöja."
"Jag kommer inte ihåg vad hon hette. Hon var rar faktiskt."
Malin gav mamma en underlig blick. Började hon blödig på gamla dagar.
"Tog sig tid att sitta ner och prata. Han säger aldrig nåt."
"Så bra, jag menar, att du tycker om henne."
"Bra svenska pratade hon också. Nog tyckte jag att hon hade dialekt."
Dialekt hade Adnan också, men det hade aldrig talat till hans fördel.
"Varför kommer han inte hit?"
Malin bestämde sig för att inte ha hört frågan. Men låtsat intresse studerade hon fotografierna på byrån. Bröllopsbilder, morfar och mormor. Farfar och farmor. Uppsträckta, allvarliga i vita brudkläder, och svarta kostymer som stramade över midjan. Mamma och pappa, nygifta. Mamma, tuperad åttiotalsfrisyr, pappa, hästsvans och blänkande kostym som han lånat av sin bror. Hon stannade med blicken. Var va fotot på henne? Det som togs när hon konfirmerades.
"Var är fotot på mig?"
"Vad sa du?"
"Från konfirmationen."
"Står det inte där?"
Hon skakade på huvudet. Mamma petade med gaffeln i makaronerna. "Konstigt jag tittade på det i morse."

Malin glömde snart bort om det försvunna fotot. Andra, viktigare saker upptog hennes tankar. På förmiddagen hade hon ringt lasarettet och beställt tid. Som tur va hade hon fått en tid redan i morgon bitti. Enligt sköterskan skulle hon få komma hem på eftermiddagen. Adnan skulle inte få veta något. Hon började känna ett större lugn. Igår kväll när hon vankat fram och tillbaks i sitt rum med mobilen i handen och tummen på menyknappen (svara eller inte svara, det var frågan) hade hon inte vetat vad hon skulle göra. Efter en natt av orolig sömn visste hon. Egentligen var det ganska enkelt. Hon var förälskad i Adnan, hon ville inte förlora honom. Fast vem visste hur det skulle kännas imorgon? Skuldkänslan försvann inte bara för att beviset gjorde det.
Hur kunde hon vara så blåögd?